"Det är väll bäst att man ser henne nu, för man vet ju liksom inte riktigt hur länge till hon lever, hehe"

(följande sa Ida under ett samtal vi hade i förra veckan angående Yran och Patti Smith)
 
Jo, jag vet att jag bara verkar tänka på en enda sak nuförtiden. Det är för att jag typ gör det också. Yranveckan är här och om bara två dagar börjar Klubbland. Patti Smith är den stora headlinen på årets festival och också en av tidernas största rockikoner med ett polarpris från förra året i bakfickan. Jag har inte direkt lyssnat mycket på Patti men jag tycker ändå det är häftigt att få se henne just för att hon är en sådan ikon. Precis som att det skall bli kul att se The Sweet på Luleåkalaset bara för att de ursprungligen gjorde Ballroom Blitz.
 
Precis som Linnea för några månader sedan påminde mig om, så har jag halvt sett Patti förrut. På Peace and Love 2010 spelade hon på scenen Fantasia som låg inom hörhåll från vårt arbete. Gick man ut på skolgården så såg man lite av storbildsskärmen och jag kan fortfarande dra mig till minnes Because the night, vilket vid det laget var den enda låt jag hört med Patti, som del av någon Absolute-skiva min pappa ägde.
 
 
Sen så har hon smugit sig in nu under det senaste året och självklart så har Ola Salo någonting med saken att göra. På Polarprisgalan 2011 sjöng Ola Pattis People have the power med henne själv på första raden. Mamma hade bara slagit på TV:n och där stod han och sjöng. Jag har nästan glömt hur fint det är, men det är underbart:
 
 
Ola avslutade även konserten i Gävle med samma låt och det var så sjukt mäktigt.
 
Men denna veckan är det som sagt Patti själv som gäller. Jag ser verkligen fram emot lördagskvällen redan nu, hur Yran än kommer att vara innan så kommer den att krönas av detta.
 
/Elise