Gállok #2

Idag är det hundra dagar kvar till Jokkmokks Vintermarknad 2014 och med det började en del av programmet att släppas på marknadens hemsida. Vi har att se fram emot; nya renrajder, nya renrace, utställning om queer och samer, temakväll om renens historia, andrum med våra vänner från Bahai och mycket mer ♥ Så peppad!!
 
En annan intressant föreläsning är på temat "Gruvboomen - vad ger den och vad kostar den?", ett högaktuellt ämne i hela Sápmi och kanske framförallt just Jokkmokk. Demonstrations-campen vid Gállok är sedan ett par månader nedmonterad, men kampen fortsätter. I lördags anordnades en stor demonstration i centrala Stockholm mot gruvetablering i Sverige och världen, speciellt på ursprungsbefolkningens marker. Även representanter från Gruvmotstånd utan gränser inom Latinamerikagrupperna var på plats, bl.a. en från Quechua-befolkningen i Peru.
En timme av demonstrationen går att se tills på lördag i SvtPlay.
Fantastiska Maxida Märak jojkar på Mynttorget i Stockholm 2013.10.26
 
Idag har också Jokkmokks Kommun suttit ner bakom stängda dörrar för att ta beslut i gruvfrågan. Resultatet blev ett antal frågor till gruvbolaget Jimab.
Vad som gör mig mest arg idag är dock denna artikel, angående för- och nackdelarna med gruvan och åsikterna kring den. Att säga "rennäringen kommer att påverkas måttligt" för att i nästa mening säga "en flyttled som går utmed södra delen av halvön skärs av, samt två rastbetesområden som ligger direkt söder om det planerade dagbrottet blir helt eller delvis otillgängliga." Ordet måttligt är uppenbarligen subjektivt...
 
Läs mer från idag:
Varken ja eller nej till gruvan - Sameradion
Gruvekonflikten i Jokkmokk kan bli Sveriges svar på Altakonflikten - NRK Nordnytt
Inga klara besked om gruva i Jokkmokk - Sveriges Radio P4 Norrbotten
Åtal väntas för gruvmotståndare - Sameradion
Kolonialt tänk kring ändliga resurser - Svt Debatt
"Vi har samma vilja att få stop på det här vansinnet" - Sameradion
 
Idag har vi för övrigt flyttat, en bit upp i Arequipa till ett projekt där vi under morgondagen skall påbörja vårt arbete. Mer om det då!
 
/Elise
 
P.s.1. Missa inte Maxidas fantastiska syster Mimi och hennes poetryslam:
Hänta extras förstasida m.m.
What local people?
D.s.1.
 
P.s.2. Maxida och Mimi tillsammans i en protestkonsert i Gállok från augusti:

Berusad på sagor och sång

1)
Imorse vann jag en auktion på Tradera, en sovjetisk militärkavaj som innan tillhört och vart scenkläder för Magnus Ekelund. På väg från studibesöket i förmiddags fick jag ett sms från ett nummer jag inte kände igen med betalningsuppgifter för kavajen. Det tog ett tag innan jag faktiskt fattade att jag just fått sms från Magnus Ekelund. Töntig som jag är gör detta att jag fånler hela dagen idag.
 
2)
Idag släpptes Kristian Anttilas samlingsalbum Popruna 2003-2013 och Sandra var på signering och minispelning på Bengans i Göteborg. Han kände igen henne, såklart, och hon sa något i stil med:
-"Den här skivan är till Elise, hon kunde inte komma för hon är i Peru"
Kristian: -"Va, vad gör hon i Peru?"
Så hos Sandra väntar nu ett limiterat exemplar av Popruna, ett original-ex av texten till Kristian Anttila – ...Valentina? och typ ett plektrum.
 
3) Ikväll var Könsförrädare med i Musikguiden i P3 Session från Malmö, där givetvis Linnea och Ida var på plats. Har inte lyssnat själv än, men kan ju inte vara annat än fantastiskt.
 
Nu ska jag plugga, fortsätta vandra på små fluffiga rosa moln samt lyssna på Popruna.
 
/Elise

Vad som hänt och vad som kommer att hända på andra sidan jorden

Centro de emergencia mujer Miraflores - 10/10
Ett center dit kvinnor som blir utsatta för våld i hemmet kan komma för att få hjälp av bl.a. psykolog, jurist loch socialarbetare. Utredning görs och olika insatser görs.
 
Solnedgång i Cayma - 13/10
Jag och Malin gick upp på taket i solnedgången för att se och fota det fantastiska ljuset.
 
Arequipas mentalsjukhus - 17/10
Ett kombinerat boende och dagcenter där vi fick delta i aktiviteter med patienterna, såsom dans och fotboll. En kul förmiddag som nog lyste upp en annars ganska så slentrianmässig och grå vardag.
 
Utflykt till El Pedregal - 19/10
På lördagen bjöd German med oss på en utflykt till en ny stad en ca 2-3 timmars bussresa norr om Arequipa. Här, mitt ute i öknen, hade man vatten p.g.a. omledning från Colcadalen till stora vattenreservoarer i El Pedregal. Här låg också en av Glorias stora fabriker (Gloria är ett det största mejeribolaget i Peru, likt Arla i Sverige) som också drog en massa vatten. Omledningen har givetvis lett till vattenbrist i Colcadalen, men det är det ju ingen som bryr sig om...
 
De senaste dagarna har vi fortsatt med studiebesöken, på kvällarna har jag tittat på filmer (piratkopierade DVD:er som säljs för 5 kr/st på gatan) samt skrivit på den etikuppgift som snarast skall vara inne till skolan. Jag umgicks också lite med en tysk tjej som bodde på samma b&b i helgen, vi åt lunch och pratade en massa om livet och att resa, välbehövligt! Idag var vi på Svalorna på eftermiddagen, en svensk organisation som har svenska praktikanter. Det var en lustig upplevelse att komma direkt från Arequipas hetsigaste köpgata in på ett kontor med bilder från Sverige och bli välkomnad av en blond svensk kille. De var två praktikanter där nu, och vi ska hitta på nåt med dem senare i veckan :)
 
Och så rullar livet på här i Södra Amerika. Och snart är våra dagar i Arequipa slut för den här gången. För att ni ska ha lite koll på vad som händer härnäst har ni här lite ungefärliga hållpunkter:
 
 - 27/10: Bo i Arequipa och göra studiebesök på organisationer och verksamheter runtom i stan
28/10 - 1/11: Bo på projekt i Alto Cayma (strax ovanför där vi bodde hos familjerna) för att delta i den dagliga verksamheten. Mer om det senare.
1 -  9/11: Ledig vecka med resande och pluggande. Jag och Malin har planerat att åka till Puno/Titticaca och Cusco/Machu Pichu.
9 - 23/11: Colcadalen
23 - 25/11: Vår lärare från introduktionskursen, Anna Rubio Lind, är i Peru och tillsammans med henne ska vi delta i aktiviteter på socialarbetar-utbildningen på universitetet UNSA i Arequipa.
26/11 - 13/12: Fördjupningsveckor, då vi väljer en organisation/verksamhet i Arequipa/Colca/Lima att fördjupa oss i.
14/12 - 15/12: Hemresa!
 
/Elise

Ibland så är det jävligt tur att vissa saker egentligen aldrig tar slut

Jag ska komma med en uppdatering om mitt liv här i Peru, mycket har hänt den här veckan och den kommande tiden blir mycket späckad. Men först, en uppdatering från musikens värld.
 
För bara en vecka efter beskedet om Magnus Ekelund & Stålets nedläggning är Magnus igång igen. Det började som ett något kryptiskt, öppet brev - eller pressmeddelande, som löd som följande:
 
 
" 'Men jag vaknade med blodsmak i munnen, för jag trodde att musiken var försvunnen'

I Magnus Ekelunds liv är musiken en dödskult. Men efter tre album och hundratals spelningar slog han en dag upp ögonen och möttes av tystnad istället för musik. En nollpunkt som blev förutsättningen för vad som sedan hände. När det plötsligt sa klick.

Det handlar om att släppa taget. Att i hämningslösheten hitta nyckeln till ett uttryck som låser upp allt. Att vara en antenn som inte längre bara mottar signaler från tusen olika håll, utan också sänder ut ett koncentrat av alla dessa influenser.

Att låta streetkultur, punk, hiphop, flimrade VHS-filmer, internets anarkistiska estetik, ångest, humor och samiskt arv smälta samman till en rent virtuos uppvisning i respektlöst skrivande. Inga titlar, genrer eller ramar är längre applicerbara.

Likt Lana Del Ray, har Magnus Ekelund omfamnat sin samtid och skapat en egen värld. En hermetiskt tillsluten enhet formad av allt det som influerat honom under hans 27-åriga liv. Det är Beastie Boys och Santigold lika mycket som Glasvegas och Eminem. Det är skateboardåkande urbanism och småstadsångest sida vid sida. Bas som skakar kroppen och diskant som skär in i själen. Det är ny musik. Magnus Ekelunds sista utpost."
 
Jag är inte förvånad, om jag inte minns fel så skrattade jag bara när jag läste det. Typiskt Magnus, aldrig säga något rakt ut.
 
Dagarna som följde klarnade dock planerna en del, i en intervju berättar han mer om Studio Hallå; ett nytt produktionsbolag i samarbete med Stefan N. Sundström. I en senare artikel avslöjas att han med nytt band bestående av Anton Nyström (Utbrott, Eterkropp samt Mattias Alkbergs nya projekt Dead Alkberg), Stina Vikström (The Glorias. För övrigt flickvän till Johannes Andersson i Stålet och syssling till min bästa Ida) och Eriks Zettervall (ytterligare en Jokkmokksbo som också gör musik under eget namn, vilket jag skrivit om innan) bl.a. ska spela förband till Glasvegas i Oslo 20/11.
 
Jag har ingen aning om hur det kommer att låta eller se ut det här, och jag måste medge att det känns som någon slags blandning av skräck, pepp och spänning. Men jag tror ändå det kommer att bli bra, förmodligen extremt bra. Det återstår att se!
 
Ekelund i nya kläder - NSD
...och värmer för Glasvegas - NSD
Magnus Ekelunds biofavoriter i år - Aftonbladet
 
För övrigt så kan ni:
Lyssna på min tio i topp med Magnus Ekelund & Stålet
Läsa om Mattias Alkbergs nya projekt Dead Alkberg
 
/Elise

Jag ska slåss i dina kvarter, dansa gata upp gata ner

Idag mötte vi upp våra nyfunna blinda vänner från CERCIA (där vi var på studiebesök förra veckan) för att gå med dem i den parad för handikapade som var i Arequipa centrum idag. Det var en kul, men något absurd, känsla att gå runt stora torget och förbi kommunpamparna med folk applåderandes och hurrandes hela vägen. Sedan gick vi med dem till en gympasal där det blev lotteri och uppvisningar.
 
Efter det har jag inte gjort så mycket mer än att äta lunch och prata med några av de finaste människorna, d.v.s. Ida, Linnea och Hanna-Sarah ♥
Och sett det här, givetvis:
 
Ikväll ska vi ut och äta med kvinnan vi bor hos. Blir nog trevligt :)
 
/Elise

Flykten slutar här

 

Flykten slutar här

Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.

Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.

Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också! Flykten slutar här.

/Elise


Det skall finnas unga vid varje beslut som fattas

Nyss satt jag med tårar i ögonen efter att ha sett min f.d. PUR-kollega och nuvarande Inspirationsdags-kollega Tova prata i Gomorron Sverige om 16-åriga Malala Yousafzai, som förra året blev skjuten i huvudet för att hon uttalat att alla flickor har rätt att gå skolan. Hennes kamp och påtryckningar från Plan har lett till att FN instiftat en internationell flickdag - idag den 11e oktober. Malala var också nominerad till Nobels fredspris som idag avslöjades i Oslo (och tyvärr inte gick till Malala).
 
"Man måste ju tänka hela världen, man kan ju inte bara sitta här och tänka att det händer på nyheterna, det händer inte här. Så jag tror det är väldigt viktigt att om vi alla tillsammans engagerar oss så kan vi faktiskt göra skillnad i de här frågorna. Det är inget som säger att det måste vara så att flickor inte går i skolan. Det här kan vi förändra om vi arbetar tillsammans, då tror jag det är väldigt viktigt att vuxna tillsammans med barn arbetar, så inget barn står själv och arbetar"
- Tova Andersson, ordförande Plan Sveriges Ungdomsråd
Därför bör Malala få Nobels Fredspris - Tova Andersson på Svt Debatt
 
Idag var vi på studiebesök på en organisation som jobbar för kvinnors rättigheter på landsbygden, t.ex. genom att hjälpa dem komma in i de lokala regeringarna, hjälpa dem till utbildning samt registrering för id-handlingar (som i sig ger en rätt till saker i samhället). Återigen blev det tydligt för oss hur snedvridet systemet är och hur ganska små saker kan göra stor skillnad. Utbildning borde vara vägen till inflytande och ett bättre liv, men det är inte alltid så lätt. I Arequipa-området har 70% av kvinnorna universitetsutbildning - men ändå knappt någon kontroll över pengar eller politik. I Puno, en bit nordöst om Arequipa, är de flesta kvinnor analfabetister men har genom små företag skaffat sig ekonomisk och politisk makt.
 
Det handlar om inställning och möjligheter, tänk om vi kunde få kvinnorna både högutbildade och högt uppsatta - på samma premisser som männen? Och tänk om vi där också kunde få med de unga - barnen och ungdomarna - till att bestämma över det som berör dem? Tänk om vi faktiskt kunde lyssna på allt bra de har att säga. För barn är inte bara framtiden - de är nutiden - och har all rätt i världen.
 
/Elise

När vi haft vår tid och allting är förbi, då ska jag bli gammal med dig - R.I.P. Magnus Ekelund & Stålet

Reflektionerna fortsätter komma och visst är de en del från det kvinnocenter vi besökte idag. Men idag lämnar jag dem åt loggboken och kommer fokusera på något annat viktigt som hände idag, något som har mycket lite att göra med min resa hit till Peru.
 
Den 8e december 2010 var jag på väg till jobbet en tidig morgon. Det var under den perioden då jag jobbade som timmvikarie i vikariepoolen på Landvetters förskola och just den här dagen skulle jag jobba på nytt dagis och ny avdelning. Detta i sig inte var inte något större problem, då jag efter fyra månader vant mig vid att hoppa runt. Men grejen var att jag precis innan jag gick utanför dörren fick ett sms från Sandra där det stod något i stil med "har du sett Arks hemsida idag?"...
Detta var den dagen då The Ark, mitt absoluta favoritband - och ja, så mycket mer - sedan då 8 år tillbaka meddelade att deras tid tillsammans skulle ta slut året därpå. Det var ett fruktansvärt besked, den som inte själv älskat ett band på det viset förstår inte hur hårt det tar på en. Jag grät och grät, men jag var ju tvungen att jobba. Livet bara måste gå vidare.
Nio månader och åtta dagar senare var dagen för The Arks sista konsert där - fredagen den 16e september 2011. Efter en sommar av konserter, festivaler, tårar, fina möten och bästa vännerna så tog sagan tillslut slut, på smutsig asfalt på Gröna Lund i Stockholm. Sista låten vi hörde med The Ark var Calleth you Cometh I, sista allsången var tårfylld som aldrig förr och sista gången vi Angelheads på riktigt var en familj var i en hög i mörk Stockholmsnatt.
 
Nog för att det där var jobbigt och hopplöst, så trots allt så fortsatte vi leva, lyssna på musik och älska band. Tio månader efter The Arks toner klingat ut upptäckte jag, tack vare en av mina bästa vänner - tillika Angelhead - Ida, ett nytt band som skulle komma att förändra stora delar av mitt liv. På Studioscenen i Östersund, en regnig Yran-dag i juli, steg Magnus Ekelund & Stålet in i mitt liv. Det var inte så att det tog mig med storm, men jag vill ändå se det som att det var där det började. Det blev starten på en musikalisk resa som kom att prägla mitt liv från och med då. Veckan efter såg jag och Ida dem på Luleåkalaset, några veckor senare såg jag dem med Sandra på en spontanresa till Uddevalla. Under hösten såg jag dem tre gånger under min vistelse i Göteborg. Och så fortsatte det, med fantastiska spelningar, knäppa resor, fnittriga stunder och känslan av att kunna stå ut med vad som helst för att få lite av det där.
Men likt 8e december 2010 på sätt och vis var oundviklig för The Ark och deras resa mot slutet så kom även en sådan dag för Magnus Ekelund & Stålet och den dagen blev idag, 10e oktober 2013. Den stora skillnaden här var att Magnus och co redan spelat sin sista spelning, utan att vi visste att det var den sista. Men vi hade det på känn, och på sätta och vis behandlade vi den där dagen - fredagen den 16e augusti 2013, exakt 1 år och 11 månader efter Arks sista - som om det vore det sista, vi klämde ut allt vi kunde ur ögonblicken vid strandscenen. Det blev ingen stor bomb som slog ned idag när Magnus meddelade beskedet på facebook, men jag blev såklart ändå ledsen och fällde en tår. En del av mig hoppades ändå att det nånstans skulle vända.
 
Vad jag dock tänkte mest på då, och tänker mest på nu, är hur tacksam jag är över allt jag fick under det drygt ett år som jag fick vara en del av detta bandets värld. Jag hade inte velat byta ut en enda sekund. Även om det bara blev ett år, så blev det ett år som blev så bra så jag vågar inte ens tänka på hur det skulle bli annars. Då talar jag också om det som är en förlängning av dem där, som att vi kom i kontakt med Jerry Boman, hittade en massa annan Norrbottnisk musik, mina och Sandras två Jokkmokksresor, vår Luleåresa och att vår vänskap utvecklades så som den gjort. För en sån här resa betyder så mycket mer om man har någon att dela den med, och jag var lycklig nog att ha flera stycken.
 
Tack Magnus, Johannes, Samuel, Jakob och Nils för vad ni skapade
och tack Ida, Sandra och Linnea för att ni följde med på den här resan.
Storsjöyran 2012.07.28
Luleåkalaset 2012.08.03
Uddevalla Solid Sound 2012.08.31
Stadsteaterns Foajé 2012.11.03
Trädgårn 2012.11.10
Kulturbruket i Mellerud 2012.11.15
Debaser Medis 2013.05.17
Musikens Makt 2013.08.16
 
...hur mycket du betyder för mig.
/Elise

Du har ju aldrig tolkningsföreträde på vad nån annan har upplevt

 
"Det skulle vara ni" - Ligga med P3
 
Dagen idag har kommit att handla ganska mycket om att acceptera och respektera människor och vad vi tror på, upplever och väljer att göra i livet. Det började i förmiddags när vi under vår veckliga reflektionstimme även fick träffa German (en annan German än vår handledare German) som var präst i San Francisco katolska kyrka här i Arequipa. Temat var religion och hur det påverkar det sociala samhället och det sociala arbetet här i Peru. Det var intressant att lyssna och kritiskt reflektera över vad han sa, men den mest fruktsamma diskussionen var kanske den som vi fem satt kvar och hade på svenska när de andra gått hem. Vi fortsatte på temat religion och vad som sagts under förmiddagen, men det blev fler personliga exempel, då den kanske största krocken blev mellan mig som ateist och Alexander som ortodox kristen. Efter lite diskussioner angående gud, fördomar, fakta och åsikter i allmänhet kom vi fram till kärnan i det hela: det spelar egentligen ingen roll vad vi tycker om varandras åsikter, för i slutändan handlar allt om att ändå respektera varandra för de vi är och vad vi vallt att tro på i livet. Så att säga är detta grunden till hur vi skall kunna samleva i ett multikulturellt och globalt samhälle.
 
Den andra händelsen på temat inträffade nu ikväll när jag pratat med Sandra och konstaterat att vi båda måste lyssna in oss på Ingrid och speciellt hennes låt om sexuella trakasserier. Ingrid Stenlund är ett Ark-fan jag halvt träffat nån gång, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skriver låtar, sjunger och spelar ukulele. Och inte minst så har hon gjort något så viktigt som att uppmärksamma hur sexuella trakasserier på högstadiet ignoreras av personal, elever och skolledning, efter en händelse som hennes vän blev utsatt för. Sen, så vet jag att hon även är vän med Astrid Johansson, årets Luleåbo 2013 efter att ha reagerat på Tunaskolans diskriminerande toalettbild. Om det har något med Ingrids låt vet jag dock inte, men hur som så finns det några riktiga hjältar därute - som vägra att inte bli accepterade och respekterade för de som de är.
 
/Elise
 

Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på?

Livet rinner på här i Arequipa och snart har vi avverkat våra tre första veckor i Peru. Sakta men säkert aklimatiserar jag mig och kulturkrockarna blir allt färre. Helt plötsligt känns det naturligt att åka minivan som buss för 2 kr/resa som man vinkar in lite varstans och går av lite varstans. Kanske kommer det också kännas naturligt att man måste gå till postkontoret så fort man ska köpa ett frimärke eller posta ett brev, och att detta inte går att göra någon annanstans än på Arequipas enda postkontor. Hur det blir i Colca vill jag inte ens fundera på, förmodligen får man väll skicka brevkondor, eller varför inte en Lama? ;) På tal om Colca så kommer det bli ännu en stor förändring, men säkert också tillika en fantastisk upplevelse. Det tar vi då.
 
Nu tänkte jag bjuda på lite bilder från några av våra studiebesök:
CEBE Paul Harris - en särskola för barn med olika mentala/psykiska handikapp som genom skola och rehabilitering jobbar med att förbereda barnen att integreras i en vanlig skola och samhället i stort. De har även lärare ute i de vanliga skolorna som skall underlätta integreringen.
 
CERCIA - ett dagcenter för vuxna blinda, som jobbar med rehabilitering, hjälpmedel, blindkäpps-verkstad och aktiviteter för att underlätta livet och skapa självständighet. Det finns program både för vuxna från 18 år samt speciella aktiviteter för äldre.
 
Idag var vi på Casa Hogar Aldea Sagrada Familia - ett barnhem för övergivna barn med olika psykiska/mentala handikapp. Jag tror det slog oss alla hur stor skillnad det var på förutsättningarna för barnen där jämfört med de på CEBE, som hade familjer och föräldrar som stöttade dem. Barnen på Sagrada Familia hade ingen i hela världen, förrutom personalen på barnhemmet. Barnhem och barnhem förresten, faktum var att en del av "barnen" närmade sig 30 år. Det fanns helt enkelt ingen annan plats för dem i samhället, vilket gjorde att de blev kvar - växte upp och dog där. Några av de äldre, med mildare handikapp, kunde hjälpa till med de dagliga sysslorna såsom dukning och mat, men i övrigt var de få i personalen tydligt överbelastade. De behövde verkligen brinna för det de gör och de gjorde verkligen allt de kunde med de medel och den kunskap de hade. Sedan, att vi fick hålla in en mindre lektion i vad barn med speciella behov har för sockerbehov var bara ännu ett bevis på att det var svårt att hålla igång en verksamhet som handlade om mer än att förvara och överleva. Att den lilla pojken jag dansade med under danstimmen hade skor som knappt hängde ihop, var bara ytterligare ett bevis på detta.
 
Till sist, en bild på den fantastiska utsikten från vårt tak på fjärde våningen igårkväll:
 
/Elise
 

I kylan på balkongen lovade jag mig själv igen, att brinna tills min aska blir till lava

I åratal har jag varit skeptisk till Veronica Maggio. Mest för henne som person. Men det har också gjort att jag aldrig riktigt gett hennes musik en chans, visst har jag älskat Måndagsbarn och 17 år, länge, men inte helt ändå.
Idag släpptes hennes fjärde album Handen i fickan fast jag bryr mig, ett album som släppts två låtar i taget denna vecka och jag tog därmed chansen att radera alla gamla åsikter och försöka se på denna sångerska med nya ögon. Efter låtarna Va kvar och Hädanefter blev jag intresserad och när sedan låten Hela huset släpptes va jag fast. Jag menar, den va ju featuring Håkan Hellström. Det säger väll allt.
 
Idag har vi förresten besökt en särskola med barn och ungdomar från 3 till 20 år. Sjukt intressant och kul! Vi har skrattat, lekt, dansat, sjungit och observerat. Överlag ett bra tänk och system som går ut på att på sikt slussa ut barnen i vanliga skolor, men såklart såg vi även personal som inte hanterade handikapen så bra. Som det mesta här, så har allt två sidor. Allt är perfekt och samtidigt väldigt slappt.
 
Imorgon är ett nytt studiebesök, en ny spanskalektion och sedan tar vi helg. Vad som händer då återstår att se, men förmodligen en liten shoppingtur och ett Starbucksbesök på shoppingcentret nån kilometer härifrån. Sedan igår bor vi hos familjer en bit utanför centrum och livet blir lite annorlunda än Bed & Breakfast-livet, men än så länge går det bra :)
 
/Elise

Ljudmolnet och annat musikaliskt II

 

 
Fina Jokkmokkaren Erik Zettervall med ny fantastisk låt.
 
Och en minst lika fantastisk låt från Bräcke-bördiga Umeborna i Popterror.
 
Bästa Stiko Per Larsson har släppt ny singel, Inga vägar från senaste albumet Järnbärarland. Missa inte heller b-sidan, Iron Maiden-covern Stiko Per Larsson – Wasted Years - Acoustic.
 
Debuten från rosade Lulebördiga Malmöborna Könsförrädare var precis lika fantastisk som väntat - lyssna!
 
Coolaste Vånna Inget tjuvstartar kommande albumsläpp med en EP på två låtar. Nu lyssnar jag på Vånna Inget – Vart tar du vägen på Spotify, men hemma väntar en 7" vinyl :)
 
På Kristian Anttila-fronten händer nu mycket! Han firar tio år som artist och ger sig ut på lång höst/vinterturné som avrundas bl.a. med spelning på Corazon i Östersund 21/12 (som jag skrivit om innan). Förrutom detta så skall det släppas ett best of-album med 12 nya och outgivna låtar 23/10. Bland dessa finns nyligen släppta singeln featuring El Perro Del Mar; Kristian Anttila – Säg Nej Till Mig (feat. El Perro Del Mar). Dessutom släpptes en gammal EP ut på Spotify förra veckan, vackra Kristian Anttila – Harhjärta EP från 2004. Men, än så länge hålls EP:n Sockerläpp vi köpte på CD i Malmö borta från Spotify ;)
 
Sist men inte minst har vi Magnus Ekelund producerade Boden-bandet The Glorias som släppt sin debut Reaching for eternity. Det ska jag ge mig i kast med att lyssna på nu.
 
Godnatt musiksverige!
 
/Elise

Arequipa so far

 
/Elise

RSS 2.0