La vida en Lima

Vi kom idag fram till Arequipa och börjar aklimatisera oss för hög höjd och varmare breddgrader. Trötta efter en natts bussresande har vi inte orkat göra så mycket mer än att vara ute och äta med vår handledare German och sedan däcka på rummet. Emilia, Alexander och Pia är ute och tar en promenad medan jag och Malin slöar framför datorerna på vårt rum. Kristian Anttila och Könsförrädare har släppt nytt, så Arequipa får vänta, haha ;)
 
Men först om sista dagarna i Lima.
 
Fredag åkte vi med en italiensk volontär (Carlos) till utkanten av Lima för att besöka ett projekt för arbetande barn, d.v.s. ett sätt att motivera skolgång genom att lära sig praktiska saker som man senare kan jobba med, som t.ex. hantverk, bakning o.s.v. På kvällen följde vi med Carlos och hans vänner till en bar. 
På lördagen tog vi oss in till Lima centrum och Plaza de armas. Vi gick rundtur i kyrkan San Francisco, fick höra historien och se katakomberna - en källare och tidigare gravplats. Vi tittade även i turistaffärer med alla vackra färgglada tyger och fluffiga alpacha-produkter. På kvällen gick vi till Parque de la Reserva, en stor fontänpark med ljus- och bildshow i största fontänen. Vackert!
På söndagen åkte vi in till Museo Nacional de Arqueología, Antropología e Historia del Perú (Nationella museet för Peruansk Arkeologi, Antropologi och Historia). Genom föremål och texter fick man en bra bild av uråldriga Peru och förtrycket under Conquistadorernas tid. Bra info att ha i bakhuvudet! Vi avslutade dagen med en utflykt till Mirador San Cristobal, ett utsiktsberg mitt i Lima på 1500 meters höjd.
 
Måndag betydde back to business och vi startade dagen med studiebesök hos Hans på Rädda Barnen samt med att registrera oss på Svenska Konsulatet som låg granne. Eftermiddagen spenderades på hantverksmarknaderna i Miraflores, innan det var dags att ta bussen mot Arequipa.
 
/Elise

Your secret's safe with me *blink blink*

Plötsligt har andra dagen i Lima och Peru passerat, nånstans kanske vi börjar förstå vart vi är. Inte minst börjar det sjunka in vilken speciell kultur vi kommit till. Exempel; igår skulle Malin och Alexander flytta in i ett dubbelrum tillsammans, efter att Malin spenderat första natten själv i ett rum med dubbelsäng. Flera gånger under dagen förklarade vi för olika receptionister att så var fallet, och att Malin behövde nyckeln till deras nya rum men så länge hade sakerna på vårt rum. Malin lämnade ju då tillbaka nyckeln till rum 307 där hon bott. När Alexander anlände senare på kvällen och checkar in får han nyckeln till rum 307, frågar vart vi är och går upp till mitt och Emilias rum. Väl där börjar det komma fram att receptionisten fortfarande inte förstått att Malin och Alexander INTE är ett par utan bara skall bo i samma rum med separata sängar. Däremot, eftersom Alexander berättat att han har flickvän hemma i Sverige och ändå skall bo i samma rum som en annan tjej, så trodde receptionisten att Malin va hans älskarinna. "Det är lugnt, jag skall inte berätta för någon". Han blev ju också något brydd när vi återigen gick ner och insisterade på att de skulle få ett dubbelrum med separata sängar. Tillslut gick det. Så det kan gå.
 
Idag har praktiken kommit igång och vi har gjort våra första studiebesök. Först ut blev det studiebesök jag roddat runt själv, ni förstår nog vart: Plan. Det var jättekul att återigen få träffa folk från Plan organisationen ute i världen och höra om arbetet som görs på plats. Många intressanta fakta och en del skratt!
Efteråt träffade vi även svenske Magnus på Diakonia i Lima och fick höra om deras arbete, det blev en del diskussioner och samtal om situationen i Peru nu och innan.
 
Nu har vi varit ute och ätit, eller ja, de andra för jag var inte hungrig. För övrigt så går vi verkligen all in på det äkta peruanska köket; Pizza Hut, Burger King, Pringles och Haribo... Okej då. Men det kommer nog. I helgen skall vi på det Starbucks som ligger bara några hundra meter från hotellet!
 
/Elise

Heter det el mar eller la mar?

Sitter alltså helt plötsligt på vårt hostal i Barranco, Lima, Peru - efter timmar och åter timmar av resande. Klockan är halv tio på kvällen, men i våra hjärnor är de fortfarande fyra på natten, som hemma i Sverige.
Resandet har gått bra, förrutom detaljen att vårt bagage inte kommer förrän imorgon, förmodligen p.g.a. den korta bytestiden i Amsterdam som kortades ner ytterligare av att flyget dit var en kvart försenat. Vi var typ sist på planet mot Lima.
 
Sammanfattningsvis så är Peruanerna vänliga, hjälpsamma, dåliga på engelska och totalt galna i trafiken. Som väntat med andra ord, och ungefär som alla i Spanien, så det känns bekant. Vi har lyckats köpa vatten, yoghurt och godis, samt råkat ut för en del felsägningar.
Imorgon anländer Malin och Alexander hit och vi får en första lugn dag. Blir bra det här :)
 
Hörs snart igen!
 
/Elise

I finally caught a tour break!!

Bilden talar för sig. Efter alla dessa precis-missade-spelningar så kom äntligen ett turnéschema anpassat efter mig - med spelning i min stad en vecka efter hemkomst till Sverige. Gissa om jag skrek och ringde Ida!
 
/Elise

Det som hänt och det som händer

Efter lite rapport från Kallak kan det ju vara dags att rapportera läget i mitt eget liv. Ni som har regelbunden kontakt med mig vet att jag har mycket just nu, med teorikurs, reseförberedelser, nollning och ovisshet. Men jag tänkte ändå lägga upp ett gäng bilder från senaste veckorna:
 
Popaganda 31/8
Beatrice Eli
Syket
Stockholm konstsim herr
Sibille Attar
Jens Lekman
 
Dagens stora huvudakt Håkan Hellström var givetvis också den stora höjdpunkten! Turnéavslutning på ett utsålt Popaganda med trängsel och dans dans dans. Jag orkade inte fota någonting, men var du inte där så förstår du ändå inte ;)
 
Hästar och Max i Gävle 1/9
Attarak, Monithor, Max och Rosa. Fin dag!
 
Linnea besök 1-5/9
Urspårad tågresa, nolleaktiviteter, Big Bang Theory, fika och musik på Gamla Tings, att bli omhändertagen och kramas o.s.v.
 
/Elise

Så kom vite man, ville dra järnväg fram

Ni kanske minns den där töntiga låten som spelades och sjöngs när jag var barn; "då sa den tappre siste mohikanen, vilda västern är ej som förut"? Den är väll förmodligen både stigmatiserande och förlöjligande. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.
 
Vi har mycket att studera inför resan till Peru, så den här helgen kommer till stor del ägnas åt plugg. För att värma upp inför det ändlösa läsandet av artiklar på engelska så såg jag lite av en film som vår lärare tipsat om: Kanyani. Filmen handlar om en man från ursprungsbefolkningen i Australiens inland som berättar om hur hans folk levde efter naturen och vad den gav - tills kolonialisterna kom och sa att de inte fick göra det; tog över deras mark, skövlade deras skog, våldtog och mördade befolkningen. Det var så deprimerande att jag inte klarade av att se mer än hälften. 
 
Men det mest deprimerande i det här är inte att det gjordes för hundra år sedan. Det mest deprimerande är att vi:
1) idag, med all den kunskap och utveckling vi haft, fortfarande gör detta. Vi borde veta så mycket bättre!
2) tror att det bara händer i u-länder och mindre utvecklade samhällen, när vi har det mitt framför näsan i hela nordeuropa
3) har en konvention som skall stärka detta - som Sverige inte har ratificerat, men däremot nästan hela Sydamerika. Vem kallar sig utvecklad?
 
Idag firar Kamp Kallak delsegern i att deras kamp nått så mycket uppmärksamhet att media i hela världen skrivit och talat om det. Men provsprängningarna genomfördes och malmen forslades ut från området för att analyseras. Nu får vi hålla tummarna för att gruvplanerna går i stöpet, även om skadan på marken redan är gjord.
 
Nåväl. Dags att sluta vara politisk och fortsätta plugga.
 
/Elise

RSS 2.0