Yra på alkohol och sommarlov #9: Siesta

När vi återvänt från Östergötland blev det bara en kort mellanlandning i Malmö innan det var dags att bege sig mot Hässleholm och Siestafestivalen. Sandras kompis Tim kom ner från Göteborg och vi hade två grymma och händelserika dagar!
Dag ett inleddes med poeten och sångaren Emil Jensen som inte gör annat än att hänföra.
Paus i öltältet med Timbuktu i bakgrunden. Sandra hade köpt en blus på second hand.
Unga lokala bandet Utflykten lockade en liten publik till festivalens minsta scen.
Festivalens första känslostorm kom under favoriterna Billie the vision & the dancers. Ord som "om det är något som kan ersätta Ark så är det detta" yttrades.
Dagen avslutades med mat och häng på campingen innan vi återvände till Malmö för en god natts sömn.
Dag två inledde starkt med ingen mindre än Kitok. Det tråkiga var att vi var de enda som tyckte det. Sex personer längst fram och några enstaka sittandes längre bak plus ett antal funktionärer, det var de enda som fick uppleva spelningen. Men fasen vad vi röjde ändå! Och blev omnämnda som "den tappra eftermiddagspubliken" på instagram.
Näst på tur var fina Faråker som med sin blekingska pop höll ett blygsamt hov på Chili! Hade önskat bredare dialekt och mindre blyghet, men man kan inte få allt.
Efter att ha sett en Panda da panda spelning på avstånd var jag alltmer pepp på svensk reggae. Namnet till trots så hade regnet precis börjat falla över Hässleholm. Det spelade dock ingen roll när supercharmiga och viktiga Syster Sol fick publikhavet att spricka ut i glädje.
Kristian Anttila, som jag ju sett så många gånger de senaste åren, kändes på pappret mer som ett kul extrainslag, som vardag. Men ack va fel jag hade. Vi stod längst fram i mitten, han hade bandet med sig och till skillnad från alla andra spelningar så var det världens drag, vi hoppade, dansade och skrek i extas. Någonstans i början hoppar Kristian ner från scenen, går fram till mig och ger mig en puss på kinden, för att sedan gå upp på scen igen. Vad-hände-där?-känslan var påtaglig. Resten av spelningen var rent euforisk. Efteråt gick han runt och tackade och kramade om alla på första raden, jag tackade för pussen och fick svaret "ingen orsak, du har väll rest långt igen". Haha, jag skall sluta inbilla mig att han inte känner igen mig.
Regnet stod nu som spön i backen. Linnea och Damien åkte hem till Malmö, Sandra och Ida drog till campingen medan jag och Tim gick till Fiesta!-scenen för att se Laleh. Det blev en fantastisk spelning, med glädje, tårar och dans. Ljuset som sipprade genom regndropparna skapade en magisk stämning och jag blev påmind om hur fantastiska denna musiker är.
Som kronan på verket så var den spelning kvar, som jag kanske längtat allra mest efter - Den svenska björnstammen. Efter att inte ha sett dem på två år så var jag så spänd på hur utvecklingen gått och hur de nya låtarna skulle låta live. Jag blev inte besviken. Det var den perfekta avslutningen på en lyckad festival.
 
/Elise