Ett par saker som inte blivit publicerade II

Efter att ha lyssnat på Po Tidholms sommarprat tidigt i höstas väcktes en massa känslor som länge legat där. Av någon anledning valde jag att aldrig publicera det jag skrev ihop då, men efter att återigen ha lyssnat på sommarpratet i helgen så kände jag att detta fortfarande behöver sägas. Såhär har ni.
 
Norrland.
 
Norrlandsfrågan. Kolonialiseringen. Urfolksrättigheter. Visst låter det lite mossigt? Ja ni har förmodligen redan slutat läsa. Kanske är det lite så många också känner när de sätter sig ner och skall lyssna igenom Po Tidholms sommarprat, eller läsa hans gedigna essä-bok Norrland, för den delen. Jag har en känsla av att så fort man tar upp ämnet "Norrland", vare sig det är med en berest norrbottning eller en skåning som knappt sett Stockholm, så blir stämningen plötsligt väldigt tung. Något i stil med "kan vi inte prata om någonting roligare?". Bara det är ett bevis på att något gått jävligt snett.
 
Po Tidholm är ganska så ensam med det han gör. Att han är enda norrlänningen i årets upplaga av P1 sommar är bara ett exempel. Han är också ganska ensam om att lyfta fram och våga diskutera Norrlands-begreppet. För frågar du den där norrbottningen är hen förmodligen dödstrött på att höra "ja men du är ju från Norrland", med den bittra motkommentaren "Jag är faktiskt från Norrbotten!". Frågar du skåningen så säger hen antagligen, halvt på skämt halvt på allvar, att "Norrland är ju allt ovanför Småland, typ". Att använda titeln Norrland till en bok som skildrar just denna landsände; från treriksröset till dalälven, är därmed rätt vågat.
 
Det som vi kallar Norrland är halva Sverige, består av åtta landskap varav ett i sig består av 1/4 av hela landets yta. För var det någonting vi lärde oss på geografilektionerna i mellanstadiet så var det väll detta: Lappland är 1/4 av Sverige och där finns massor av skog. Kanske nämndes det att dessa norra delar av landet också bebos av minoritetsbefolkningen samerna, men det var i så fall allt som nämndes angående Europas sista ursprungsbefolkning. För att inte tala om tornedalingar, vilka jag inte ens visste existerade förrän vi på gymnasiet fick lära oss om Sveriges officiella minoritetsspråk, där meänkieli är ett av dem.
 
Och det är just där kärnan till allt ligger; vi vet ingenting, vi lär oss ingenting, det står inte med i historieböckerna. Po inleder sitt sommarprat med en kort resumé av svenskarnas kolonialisering av Norrland. En effekt av girighet, vilja till stormakt och total ignorans för lokalbefolkningen. Redan där började man rita upp en bild av Norrland, norrlänningen, samen, tornedalingen. Tvingade samerna in i gruvorna och gjorde reportage om hur deras levnadsstandard höjts. Bilden av ett rätt och ett fel, där storstadsbon någonstans tog sig rätten att förespråka vad som var just rätt.
Det är därför det blir både tråkigt och obekvämt att prata om det. Och det är därför Po Tidholm lätt kan uppfattas som både svår och gnällig.
 
Det är slutet av september och den första snön faller utanför universitetsbibliotekets fönster, där jag egentligen sitter och skriver en uppgift i en socialt arbete/media-kurs. Men jag gjorde det stora "misstaget" att på lunchen lyssna på Po Tidholms sommarprat för första gången, och förstod att jag var tvungen att få ut tankarna.
Jag har bott i Norrland i tre år, och även om jag skulle bo här resten av mitt liv så skulle jag aldrig betraktas som norrlänning, vare sig av andra eller ens av mig själv. Vi har någon outgrundlig vilja att sortera in folk i fack efter vart de kommer från och både i media och från människor omkring oss matas vi av bilder av hur vi borde vara som Göteborgare, smålänning, skåning, eller norrlänning. Att folk tror att jag ligger inne med ett stort lager ordvitsar bara för att jag är Göteborgare har jag inget emot. Att folk däremot förväntar sig att min flytt till Östersund mest var "en kul grej" eller en "studieflytt" är något som kan göra mig både irriterad och konfunderad. Vi lever idag i ett samhälle där man förväntas resa, flytta och utmana sina gränser. Men man förväntas också komma tillbaka till där man kommer ifrån när det kommer till att stadga sig. Att "bli kvar", dit man flyttat eller där man alltid har bott, har blivit ett begrepp för någon som bor på en plats trots att ingen annan egentligen tror att de vill det. På något sätt och av någon anledning speglas det alltid som någonting någon gör för någon annan, ett sätt att offra sig. Både Säkert! och Mattias Alkberg har sjungit om detta i låtarna Säkert! – Jag blev som kvar och Mattias Alkberg – Född fel.
 
När jag också som "inflyttad norrlänning" kommer och lyfter frågor om samer, glesbygd och kolonialisering är det flera som blir tveksamma. Jag kommer från en ort som inte ens behöver försöka, folk står ändå i kö för att få bo där. Vad fan vet jag? Nä precis, där har vi det igen. Vi vet ingenting. Jag har t.o.m. fått höra att mitt lilla engagemang i gruvfrågan bara beror på att jag inte är norrlänning egentligen, för att "riktiga" norrlänningar skiter i det. Precis som sörlänningarna som protesterat mot gruvan i Kallak blivit kallade "de där konstiga typerna".
 
Det här är ingen jävla segregering. Norrlandsfrågan är Sveriges ansvar och Sverigefrågan är Norrlands ansvar. Precis som att vi alla bär ansvar för att göra hela världen så bra som möjligt, så bär hela Sverige ansvar för att hela Sverige mår bra.
 
/Elise

Ett par saker som inte blivit publicerade I

Såhär i slutet av året börjar man kika tillbaka på saker i arkivet, texter i utkastet som skrevs men av en eller annan anledning aldrig blev publicerade. Jag tänkte därför plocka upp två trådar från det senaste året som i dagarna blivit aktuella igen. Den första idag och den andra om några dagar.
 
#Sochi2014 del 4 - Tänkte inte på det, eller att lägga marmor i en lada

Längre än såhär kom jag aldrig med det inlägg som skulle sammanfatta några av de tankar som uppstod under Rysslandsresan i mars. Bilderna och rubriken kanske talar för sig själva, men jag tänkte snabbt försöka klargöra vad jag ville säga.
Många saker ledde till upprörda känslor och tankar. Saker som att få kunde engelska, att servicekänslan ibland var lika med noll och informationen klart undermålig var bara en del av det.
Det kanske mest upprörande var att i verkligheten se all den mer eller mindre förödelse som olympiabygget ställt till med. Vi såg reportage på TV inför OS om obetalda arbetare, utdrivna bybor och obetänkta byggen. Allt var så sant. Vägar och gångvägar var redan undermåliga, lite eller inget arbete hade gjorts för att t.ex. plana ut underlaget vilket lett till sprickor och ojämna vägar. Dagbrunnar var för få och för grunda vilket vid regn gjorde att gatorna svämmades över. Hotellkomplexen var i vissa fall bara halvklara och i lägenhetshus efter lägenhetshus gapade tomma, ofärdiga lägenheter. Det snabba bygget av skidbackar och liftar hade uppenbarligen inte gjorts med tillräcklig försiktighet och beräkning på underlag och på flertalet ställen syntes områden på randen mot storskaligt jordskred. I dagens Aftonbladet står om "Spökstaden" 301 dagar efter OS. Och ja, det som står där är ingen överaskning för den som var i Sotji redan under OS/Paralympics. Tomma hotell, tomma lägenheter, igenslagna butiker, rivna arenor.
Resan blev på många sätt en känslomässig berg- och dalbana. Det var nog längesen jag hunnit med atta vara så glad, överlycklig, ledsen, arg och förbannad inom så kort tid. Man brukar tala om kulturkrock, men i mitt fall var det snarare en serieolycka på en motorväg eller en kollaps i stil med Tjörnbron 1980. Pappas bagage fick övervikt på hemresan och det dröjde innan han fick betala så jag satt borta vid incheckningen på Sotji flygplats och väntade. I och med att tiden gick byggdes en känsla upp som är bland det obehagligaste jag vart med om, förmodligen det närmaste jag någonsin varit till en äkta panikångestattack. Rädslan för att inte komma hem som planerat överskuggade allt annat och alla känslor som varit senaste veckan sköljde över som en våg. Jag började gråta som en idiot när mamma och pappa kom tillbaka, givtevis hade allt med pappas väska gått bra, allt satt bara i mitt huvud. Alla anledningar till denna känslan gick inte att ta på. Journalisten i dagens Aftonbladet skrev också om ryssarnas mentalitet, att om man bara är trevlig mot dem så är de trevliga tillbaka. Men det är inte så enkelt. Jag kan erkänna att det fanns stunder av ren förtvivlan då jag inte var så trevlig mot många, men när jag väl var det hade jag inte så mycket för det heller. Jag kan inte förklara varför, men det var så det var.
Givetvis fanns det bra saker med resan. Personalen på hotellet som vi blev som kompisar med, grabbarnas medaljer uppe på skidstadion, rysk Milka i intressanta smakvarianter, tusentals vackra matrjosjkor, den enorma utsikten från toppen av skidliftarna i Gornaya Karusel m.m. Det är dessa saker, stunder och tillfällen jag försöker minnas mest, men det är inte alltid så lätt.

 /Elise

Hur mycket händer på ett år

Jisses vad tyst det har varit här på sistone. Det har hänt en del saker, men tiden har nog helt enkelt inte funnits för att redovisa allt.
 
Vad har hänt egentligen?
 
November präglades av konserter, främst med Ida. Mew på Pustervik, Panda Pompoi på Storstjöteatern, Mattias Alkberg/Södra Sverige på Storsjöteatern, Thomas Stenström på Pipeline samt Hurula på Gasklockorna. Men även av plugg, då jag läste sista kursen på Miun parallellt med en kurs i Örebro på halvfart. Inte många lugna stunder, men överlag ändå en mycket bra månad!
 
Deceember inleddes med tentaplugg följt av en välförtjänt pluggfri helg då jag och Ida bara gjorde roliga saker, såsom Tjuvarnas Jul på bio och Systraskap/Naomi Pilgrim på Gamla Tingshuset. Nu har jag bara en halv kurs kvar, medan mina klasskompisar kämpar med en intensivvecka på en flummig och krånglig kurs i hemlöshet. Skadeglädjen har funnits i överflöd den här veckan må jag säga.
 
Vad händer då framöver?
Som de flesta av er redan vet så har jag valt att börja på Folkhögskola i Vadstena efter mina socionomstudier tar slut. Det faktum att dessa studier börjar en vecka innan mina socionomstudier tar slut gör det hela lite körigt, men ändå hanterbart. För att vara tydlig så ser planen ut såhär:
19-20/12: Umeå och Markus Krunegård-spelning med Ida
21-27/12: Julfirande etc. med familjen i stugan
29/12-7/1: Nyårsfirande i Malmö
7-15/1: Skolstart i Vadstena
16-19/1: Examenshelg i Östersund
 
Inte skulle jag väl ändra på mig, jag är ju alltid på resande fot. Jag jobbar också på årets musikinlägg, men kan inte lova att det kommer att vara klart till nyårsafton.
 
Ha en God Jul sålänge allihop!
 
/Elise

Nyval, nystart och nya utmaningar

Jag har funderat i flera dagar på hur jag skall hantera det här med nyvalet. Givetvis känns det ju trist att den politiken jag tror på inte kommer att kunna drivas igenom p.g.a. av dagens parlamentariska läge. Men mest av allt har jag funderat på hur jag skall bemöta diskussioner, kritik och debatt gentemot den politiken.
Jag har aldrig varit jätteglad i att delta i politiska diskussioner. Jag är inte superpåläst i sakfrågor eller så kvicktänkt som krävs. De senaste året har jag ändå känt att jag börjat kunna ta diskussioner när det kommer till generella, ideologiska frågor. Jag är miljöpartist och kanske mer säker på det än nånsin, trots vad som händer i den svenska politiken. Det kommer jag förmodligen alltid att vara, av anledningar som jag gick in närmare på här.
 
Men nu är vi också i en situation där Miljöpartister får ta mer skit än kanske någonsin innan. Det är inte lätt. Jag ser hur språkrör, partisekreterare och andra aktiva får ta emot glåpord och kritik som är både befogad och obefogad. Bara där inser jag att jag aldrig skulle kunna bli en politiker. Men jag har också kommit fram till att mitt enda sätt att hantera detta personligen är att undvika att ta debatten, undvika att väcka debatten. Jag hatar att det har gått så långt så att jag skriver detta, men det är tyvärr enda sättet för mig att orka med en valrörelse som kommer bestå av så mycket smutskastande. Jag har personligen varken energi eller ork att ta de debatter jag önskade och borde ta. Därför avstår jag dem helt, och lämnar plats till alla fantastiska kompetenta partikollegor därute. Jag känner helt enkelt inte att jag kan bidra på ett konstruktivt sätt.
 
Att ta en debatt, kanske speciellt med någon som står på en helt annan sida politiskt sätt, handlar mycket om hur du värderar och respekterar den personen i stort. Personer som jag privat står nära och där det finns en ömsesidig respekt, där kommer det fortfarande vara högt i tak för sådana diskussioner. Men med personer som jag känner noll respekt för deras sätt att hantera politik och annat, där tänker jag vända mig om och gå. Oavsett om jag blir kallad trångsynt och oresonlig. Jag står i allmänhet för att man skall kunna tala för sina åsikter om man har några. Men då skall det vara på en nivå som inte blir personlig eller specifik. Och där kommer säkert flera vara emot mig. Då får ni vara det. Jag måste i det här läget ta ett beslut som gör att jag inte behöver må dåligt. Det är min förbannade rätt.
 
/Elise

RSS 2.0