Ett par saker som inte blivit publicerade I

Såhär i slutet av året börjar man kika tillbaka på saker i arkivet, texter i utkastet som skrevs men av en eller annan anledning aldrig blev publicerade. Jag tänkte därför plocka upp två trådar från det senaste året som i dagarna blivit aktuella igen. Den första idag och den andra om några dagar.
 
#Sochi2014 del 4 - Tänkte inte på det, eller att lägga marmor i en lada

Längre än såhär kom jag aldrig med det inlägg som skulle sammanfatta några av de tankar som uppstod under Rysslandsresan i mars. Bilderna och rubriken kanske talar för sig själva, men jag tänkte snabbt försöka klargöra vad jag ville säga.
Många saker ledde till upprörda känslor och tankar. Saker som att få kunde engelska, att servicekänslan ibland var lika med noll och informationen klart undermålig var bara en del av det.
Det kanske mest upprörande var att i verkligheten se all den mer eller mindre förödelse som olympiabygget ställt till med. Vi såg reportage på TV inför OS om obetalda arbetare, utdrivna bybor och obetänkta byggen. Allt var så sant. Vägar och gångvägar var redan undermåliga, lite eller inget arbete hade gjorts för att t.ex. plana ut underlaget vilket lett till sprickor och ojämna vägar. Dagbrunnar var för få och för grunda vilket vid regn gjorde att gatorna svämmades över. Hotellkomplexen var i vissa fall bara halvklara och i lägenhetshus efter lägenhetshus gapade tomma, ofärdiga lägenheter. Det snabba bygget av skidbackar och liftar hade uppenbarligen inte gjorts med tillräcklig försiktighet och beräkning på underlag och på flertalet ställen syntes områden på randen mot storskaligt jordskred. I dagens Aftonbladet står om "Spökstaden" 301 dagar efter OS. Och ja, det som står där är ingen överaskning för den som var i Sotji redan under OS/Paralympics. Tomma hotell, tomma lägenheter, igenslagna butiker, rivna arenor.
Resan blev på många sätt en känslomässig berg- och dalbana. Det var nog längesen jag hunnit med atta vara så glad, överlycklig, ledsen, arg och förbannad inom så kort tid. Man brukar tala om kulturkrock, men i mitt fall var det snarare en serieolycka på en motorväg eller en kollaps i stil med Tjörnbron 1980. Pappas bagage fick övervikt på hemresan och det dröjde innan han fick betala så jag satt borta vid incheckningen på Sotji flygplats och väntade. I och med att tiden gick byggdes en känsla upp som är bland det obehagligaste jag vart med om, förmodligen det närmaste jag någonsin varit till en äkta panikångestattack. Rädslan för att inte komma hem som planerat överskuggade allt annat och alla känslor som varit senaste veckan sköljde över som en våg. Jag började gråta som en idiot när mamma och pappa kom tillbaka, givtevis hade allt med pappas väska gått bra, allt satt bara i mitt huvud. Alla anledningar till denna känslan gick inte att ta på. Journalisten i dagens Aftonbladet skrev också om ryssarnas mentalitet, att om man bara är trevlig mot dem så är de trevliga tillbaka. Men det är inte så enkelt. Jag kan erkänna att det fanns stunder av ren förtvivlan då jag inte var så trevlig mot många, men när jag väl var det hade jag inte så mycket för det heller. Jag kan inte förklara varför, men det var så det var.
Givetvis fanns det bra saker med resan. Personalen på hotellet som vi blev som kompisar med, grabbarnas medaljer uppe på skidstadion, rysk Milka i intressanta smakvarianter, tusentals vackra matrjosjkor, den enorma utsikten från toppen av skidliftarna i Gornaya Karusel m.m. Det är dessa saker, stunder och tillfällen jag försöker minnas mest, men det är inte alltid så lätt.

 /Elise