Ett par saker som inte blivit publicerade II

Efter att ha lyssnat på Po Tidholms sommarprat tidigt i höstas väcktes en massa känslor som länge legat där. Av någon anledning valde jag att aldrig publicera det jag skrev ihop då, men efter att återigen ha lyssnat på sommarpratet i helgen så kände jag att detta fortfarande behöver sägas. Såhär har ni.
 
Norrland.
 
Norrlandsfrågan. Kolonialiseringen. Urfolksrättigheter. Visst låter det lite mossigt? Ja ni har förmodligen redan slutat läsa. Kanske är det lite så många också känner när de sätter sig ner och skall lyssna igenom Po Tidholms sommarprat, eller läsa hans gedigna essä-bok Norrland, för den delen. Jag har en känsla av att så fort man tar upp ämnet "Norrland", vare sig det är med en berest norrbottning eller en skåning som knappt sett Stockholm, så blir stämningen plötsligt väldigt tung. Något i stil med "kan vi inte prata om någonting roligare?". Bara det är ett bevis på att något gått jävligt snett.
 
Po Tidholm är ganska så ensam med det han gör. Att han är enda norrlänningen i årets upplaga av P1 sommar är bara ett exempel. Han är också ganska ensam om att lyfta fram och våga diskutera Norrlands-begreppet. För frågar du den där norrbottningen är hen förmodligen dödstrött på att höra "ja men du är ju från Norrland", med den bittra motkommentaren "Jag är faktiskt från Norrbotten!". Frågar du skåningen så säger hen antagligen, halvt på skämt halvt på allvar, att "Norrland är ju allt ovanför Småland, typ". Att använda titeln Norrland till en bok som skildrar just denna landsände; från treriksröset till dalälven, är därmed rätt vågat.
 
Det som vi kallar Norrland är halva Sverige, består av åtta landskap varav ett i sig består av 1/4 av hela landets yta. För var det någonting vi lärde oss på geografilektionerna i mellanstadiet så var det väll detta: Lappland är 1/4 av Sverige och där finns massor av skog. Kanske nämndes det att dessa norra delar av landet också bebos av minoritetsbefolkningen samerna, men det var i så fall allt som nämndes angående Europas sista ursprungsbefolkning. För att inte tala om tornedalingar, vilka jag inte ens visste existerade förrän vi på gymnasiet fick lära oss om Sveriges officiella minoritetsspråk, där meänkieli är ett av dem.
 
Och det är just där kärnan till allt ligger; vi vet ingenting, vi lär oss ingenting, det står inte med i historieböckerna. Po inleder sitt sommarprat med en kort resumé av svenskarnas kolonialisering av Norrland. En effekt av girighet, vilja till stormakt och total ignorans för lokalbefolkningen. Redan där började man rita upp en bild av Norrland, norrlänningen, samen, tornedalingen. Tvingade samerna in i gruvorna och gjorde reportage om hur deras levnadsstandard höjts. Bilden av ett rätt och ett fel, där storstadsbon någonstans tog sig rätten att förespråka vad som var just rätt.
Det är därför det blir både tråkigt och obekvämt att prata om det. Och det är därför Po Tidholm lätt kan uppfattas som både svår och gnällig.
 
Det är slutet av september och den första snön faller utanför universitetsbibliotekets fönster, där jag egentligen sitter och skriver en uppgift i en socialt arbete/media-kurs. Men jag gjorde det stora "misstaget" att på lunchen lyssna på Po Tidholms sommarprat för första gången, och förstod att jag var tvungen att få ut tankarna.
Jag har bott i Norrland i tre år, och även om jag skulle bo här resten av mitt liv så skulle jag aldrig betraktas som norrlänning, vare sig av andra eller ens av mig själv. Vi har någon outgrundlig vilja att sortera in folk i fack efter vart de kommer från och både i media och från människor omkring oss matas vi av bilder av hur vi borde vara som Göteborgare, smålänning, skåning, eller norrlänning. Att folk tror att jag ligger inne med ett stort lager ordvitsar bara för att jag är Göteborgare har jag inget emot. Att folk däremot förväntar sig att min flytt till Östersund mest var "en kul grej" eller en "studieflytt" är något som kan göra mig både irriterad och konfunderad. Vi lever idag i ett samhälle där man förväntas resa, flytta och utmana sina gränser. Men man förväntas också komma tillbaka till där man kommer ifrån när det kommer till att stadga sig. Att "bli kvar", dit man flyttat eller där man alltid har bott, har blivit ett begrepp för någon som bor på en plats trots att ingen annan egentligen tror att de vill det. På något sätt och av någon anledning speglas det alltid som någonting någon gör för någon annan, ett sätt att offra sig. Både Säkert! och Mattias Alkberg har sjungit om detta i låtarna Säkert! – Jag blev som kvar och Mattias Alkberg – Född fel.
 
När jag också som "inflyttad norrlänning" kommer och lyfter frågor om samer, glesbygd och kolonialisering är det flera som blir tveksamma. Jag kommer från en ort som inte ens behöver försöka, folk står ändå i kö för att få bo där. Vad fan vet jag? Nä precis, där har vi det igen. Vi vet ingenting. Jag har t.o.m. fått höra att mitt lilla engagemang i gruvfrågan bara beror på att jag inte är norrlänning egentligen, för att "riktiga" norrlänningar skiter i det. Precis som sörlänningarna som protesterat mot gruvan i Kallak blivit kallade "de där konstiga typerna".
 
Det här är ingen jävla segregering. Norrlandsfrågan är Sveriges ansvar och Sverigefrågan är Norrlands ansvar. Precis som att vi alla bär ansvar för att göra hela världen så bra som möjligt, så bär hela Sverige ansvar för att hela Sverige mår bra.
 
/Elise