Politik & debatt, kärlek & hopp

Tiden går så fort. Det är nu en vecka sedan Jokkmokks marknad invigdes för 409:e gången och jag och Sandra stod framför scenen på torget och gladdes över att Kristian Anttila skulle spela på Gasskas dagen efter. Vi visste mycket väl att årets marknad skulle präglas av politik, på ett avsevärt annat sätt än förra året. Redan i somras, när de första hoten om bojkott trillade in, förstod vi att denna marknaden skulle bli annorlunda, på många sätt. Men vi kunde inte innan veta exakt hur det skulle påverka oss. Vissa lyckades det säkert gå obemärkt förbi. Jag försökte förklara det politiska läget för vår franska rumskamrat som, trots att hon för tillfället bodde i Lappland, inte hade en aning om detta innan hon åkte till Jokkmokk. Några få lyckades säkert också hålla allt till en normal, turistig, festande nivå. Men jag tror ändå att de flesta av oss blev påverkade på ett eller annat sätt.
Känslan när jag stod i manifestationen och senare demonstrationståget var en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Efter att ha läst i månader om kampen i Kallak och i åratal om SD:s korkade bravader så stod jag plötsligt där och faktiskt gjorde någonting. Jag förändrade inte världen, jag fick inte bort Jimab från Kallak eller SD ur regeringen, men jag gjorde mer än att se på eller sitta hemma och läsa på twitter vad alla andra gör. Där hände någonting, och jag har ett konkret exempel på vad.
 
Igår införde Norrbottens länstidningar NSD samt Norrbottens Kuriren betalväggar för majoriteten av sina artiklar. Klickar man nu på en länk, ny eller gammal, så kommer man till en sida där man får välja prenumeration innan man kan gå vidare.
Jag följde båda tidningarna via twitter. Det var mitt (enda) sätt att verkligen hänga med i vad som händer i Kallak, styckmordet i Boden och Norrbotten i stort. Första reaktionen var alltså en rent egoistisk irriterad reaktion; "JAG vill läsa". Ju mer jag tänkte, läste på och funderade insåg jag dock hur denna irritation trots allt gick djupare än så. Det gick tillbaka till ett ideologiskt rättighetstänk. I ilskan som byggdes alltmer skrev jag följande på twitter:
En journalist (på nån av tidningarna, framkom dock inte vilken) svarade och ville veta varför jag var arg, så att han kunde förklara hur de tänkt. Därpå följde en diskussion om fri information och journalistik. Vi var oense om hur läget var och vart fokus borde ligga och längre än så kom vi egentligen inte. Vad vi sa mer exakt är egentligen irrelevant, för det jag vill säga med detta är att jag för två veckor sedan förmodligen inte ens skulle gå in i diskussionen. Jag hade nog inte ens skrivit en sådan tweet, sen hade jag tagit bort den om någon svarat som journalisten gjorde. Jag hade inte haft styrkan, modet eller säkerheten att ta diskussionen och faktiskt debattera för vad jag tyckte. Det är också sånt som hindrat mig från att engagera mig politiskt, att det nånstans bygger på att man måste vara så stensäker i sina åsikter - och våga säga dem med risk för att bli hårt kritiserad. Idag tvekade jag inte ens på vad jag skulle svara, jag skickade flera tweets med argument, åsikter och hänvisning till Åsa Petersen och bakgrunden till hennes dagsfärska avhopp från Kuriren. Jag svarade konstruktivt och icke-dömmande på hans motargument. När jag inte hade nåt att säga mer så sa jag inget mer, utan att för den delen känna mig besegrad eller förlorad.
 
Det finns många därute jag tycker har knäppa åsikter, rent idiotiska för att vara exakt. Man kan ta Jimmie Åkesson eller Jimabs VD Fred Boman som exempel. Tänker man på det känns livet, världen och politiken så sjukt hopplös. Det låter otroligt klyschigt det här, jag hör det själv, men på nåt sätt hjälpte det att stå där i manifestationen och demonstrationen i lördags och så konkret se - jag är inte ensam. Det finns så många, jag skulle säga majoriteten av Sveriges befolkning, som tycker SD skitarna är ena jävla puckon (inte så pk, jag vet, men man kan ju inte alltid vara det).
Den andra viktiga lärdomen jag drog i helgen var nämligen den att (klyschigt nog) så är det kanske ur kampen, glöden och motståndet som också kärleken och vänligheten spirar. Manifestationen var inte MOT SD, den var FÖR mångfalden. Demonstrationen var visserligen MOT gruvorna, men kanske allra mest FÖR samernas rättigheter, rätten till fast mark & rent vatten, en hållbar natur för kommande generationer o.s.v. Dessutom avrundade vi våra två sista kvällar med långa, djupa diskussioner med nya och gamla Bahai-vänner som utan att blinka öppnade sina famnar och hjärtan för oss. De ville veta vad vi kände, tyckte och tänkte, utvecklas och vidga sina vyer. Trots att vi aldrig träffats innan brydde de sig om oss, utan att döma eller stämpla. Jag har aldrig varit med om något liknande. Igår fick jag ett sms från en av dessa, Lua från Husby, som förklarade hur glad hon var att vi träffats och pratat och hur gärna hon ville träffa oss igen. Jag trodde nästan jag skulle börja gråta, så fint var det. På kvällen skrev jag klart mitt blogginlägg om marknaden (föregående inlägg) och idag postade jag det på twitter, med en tagg till Lovisa Negga eftersom hon ju fanns med på bilder och tidigare svarat väldigt glatt på det. Jag fick svar:
Detta må vara fyllt med klyschor och emojis - men det kom direkt från hjärtat! Och kanske är det så vi förändrar världen? Mod, styrka, energi och slagord i all ära. Men få saker slår kärleken vi visar till varandra på olika sätt. Ur den växer automatiskt allt annat. Som att ur kärleken till mångfald och personers olikhet växer styrkan att besegra SD. Eller ur kärleken till orörd natur och rent vatten växer styrkan att motarbeta gruvan.
Eller för den delen en så vardaglig sak som att krama mamma när precis allt känns skit.
 
Jag hoppas jag fick sagt något med detta resonemang och inte bara snurrade till det och sammanfattade allt med uppenbara floskler. Vill ni förresten läsa mer om den politiska hetluften under marknaden rekommenderar jag starkt denna: En annorlunda Jokkmokks marknad - internationalen.se
 
Nu ska jag sova. Även det behövs för att hålla uppe styrkan och energin. Godnatt.
 
/Elise