Livet är för kort för att kasta bort, om jag somnar slå mig hårt

Jag vet att jag sa att jag skulle skriva ett avslutande inlägg från Ryssland. Det har dock vart fullt upp med både det ena och det andra sedan hemkomsten så det ser lite ut som att detta inlägg kommer att utgå. Trist, men inspirationen måste finnas. Lovar inget än.
Dock så har ju livet fortsatt efter hemresan. Uppsatsplanen är inlämnad och opponeras på idag - sedan börjar allvaret (c-uppsatsen) på måndag. Spännande, pirrigt, skräckinjagande och kul!
 
Onsdag var ganska lugn. Efter en lugn morgon smsade Hannamaria och Emma och frågade om jag ville med på loppis i Brunflo. Det ville jag givetvis! Det blev även en sväng till Pingstkyrkans loppis i Lillänge. Så givetvis kom jag hem med en broderi-spännram, en duk med färdigtryckt mönster att brodera på och en bok om korsstygnsmönster. Börjar bli en handarbets-maniac. Och gillar det!
 
Torsdag spenderades till att plugga klart opponeringsförfarandet. Samt att berätta knäppa historier, kolla på gulliga hundar och skratta en hel del med Hannamaria, Emma och Erik. Sedan gick jag och Hannamaria till Törners för att träffa våran handledare för c-uppsatsen. Åsa-Helena. Kändes väldigt bra, vi hade liknande tankar och förväntningar :)
 
Nu lite musikaliteter:
 
Kitok klarnar
Läste en intervju med Magnus Ekelund på NSD:s nätupplaga (som för övrigt redan släppt en del av sin nyligen införda betalvägg) där det avslöjas bl.a. att skivan Paradise Jokkmokk inte släpps förrän till hösten - samt att de kommer att spela på en anti rasist gala på Pipeline i Sundsvall 3e maj! Gissa om jag blev glad :)
 
Led mig bort, led mig hem tjuvlyssnas på Spotify + Schlegels Schpegel
Sylvester Schlegels solodebut Led mig bort, led mig hem släpps egentligen först om en vecka, men redan nu går det att tjuvlyssna på skivan på Spotify. Den lever helt klart upp till förväntningarna med klockrena texter och svängande musik. In och lyssna!
Skall dessutom ta och tipsa om en rolig pod. Sedan EYPAS (Magnus Ekelund och Mikael Yvesand) la ner för ungefär ett år sedan har jag egentligen inte lyssnat på nån pod alls, men detta kommer bli en ny att längta efter. Det är nämligen självaste Sylvester som startat poden med arbetsnamnet Schlegels Schpegel, ett samtal med Stereo Explosion medlemmarna (Jens Andersson, Mikael Jepson och Martin Axén) om allt och inget - med en stor dos humor. Lyssna här!
 
Lycka till dalapop med Hökartorget
Något som idag gjorde mig genuint glad var texterna och musiken på Hökartorgets debutalbum Alltid/aldrig som äntligen kom ut på Spotify i onsdags! Låtarna är upptempo, glada och träffande. Precis i linje med redan släppta Även en idiot (som kom med på min lista över årets bästa låtar 2013) och Adhd-skalle. Ser sjukt mycket fram emot att se detta band live en vacker dag! Hökartorget skall lyssnas på hög volym till dans och sång :)
 
Viktigt och smäckert med Väärt
Malmberget-bandet Väärt släppte i onsdags den nya plattan Det kommer ett skalv. Albumet gräver djupare i samhällsgrytan än de två tidigare plattorna, bl.a. med tydliga referenser till gruvboom och en apokalyptisk framtid i norrland. Det är både kraftfullare, bättre och viktigare än tidigare. In och lyssna här.
 
/Elise

Kitok #2

Efter månader av tystnad så börjar det höras från Magnus Ekelund igen. På måndag släpps första singeln från nya projektet Kitok, som till skillnad från Magnus Ekelund & Stålets indiepop, är rockig hiphop. Med andra ord - något helt annat. Låten, Sista Utposten, premiärspelades i P3 igår och idag släpptes en tillhörande video.
Jag skall inte säga att jag är skeptiskt, jag har bara inte vant mig än. Sista Utposten har inslag av Magnus sväviga musik men med ett helt nytt hugg, en skrikig vers och på det hela mycket mer intensiv än vi vant oss vid. Sen är det viktigt att påpeka att man inte alls bör jämföra Stålet eller Elmo med Kitok. På samma sätt som man inte jämför Håkan Hellström med Lilla Namo.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer bli, hur jag kommer att känna inför det här släppet. Kommer jag gilla det bara för att det är Magnus? Kommer jag tvinga mig till att gilla det, bara för att det är Magnus? Jag vill verkligen inte det, jag vill se det som det är. Och eftersom jag lyssnar på en del hiphop annars också så är det ju inte omöjligt att jag kommer gilla det för vad det är; bra svensk hiphop. Men nu när det släppts så känner jag snarare att jag har svårt att gilla det just för att det är Magnus. På nåt sätt så är ju detta det som tog hela Magnus Ekelund & Stålet "ifrån mig" och kanske har jag inte förlåtit det än. Eller så hänger jag inte rikigt med i de berömda Ekelundska svängarna.
Jag tror dock att detta kommer att bli bra, att jag om ett halvår när jag (förhoppningsvis) lyssnat på hela skivan och låtit allting landa, kommer att se det för vad det är på ett helt annat sätt än nu.
 
Vad som jag återigen börjat reflektera över är vad det där året med Magnus Ekelund & Stålet egentligen gav. Vad det betyder idag såhär nästan ett halvår efter att allting tog slut. Jag fick drygt ett år med det där bandet, 15 månader och 8 spelningar. När jag tänker tillbaka på hösten 2012 tänker jag inte på stunderna som var jobbiga, på tidiga mornar på bussen i ett mörkt och slaskigt Göteborg. Jag tänker på mysigt novembermörker och tre fantastiska spelningar i Göteborg och Mellerud. På glädje, skratt, väntan och musik. Det är svårt att se hur den hösten hade varit om bandet inte kommit in i mitt liv några månader innan.
 
Och hur Kitok än blir så kommer det där aldrig att försvinna.
 
 
/Elise
 

Mottagning av Paralympics-hjältarna

Imorse landade våra paralympics-hjältar hemma i Östersund. Vi var såklart på plats för att välkomna och hämta upp. På plats var även bl.a. Albins kompis Kristin samt radio och eleverna på Vintersportgymnasiet Östersund (Zebbens skola). Efter en snabb hemkomst och lämning av packning begav vi oss alla till Stortorget och en hyllning arrangerad av bl.a. kommunen.
 
Nu är paralympics-äventyret slut på riktigt.
 
 
/Elise

#Sochi2014 del 3: Olympic Park

Tre gånger fick vi anledning att åka ner till Adler och arenorna på kustområdet, m.a.o. Olympic Park.
 
13/3 - Besök i Olympic Park
Jag trodde vi hade åkt till landet med en anti-gay-lag. Men i Olympic Park dominerade regnbågsfärgerna.
Alla paralympiska flaggor vajade. Finast var såklart den svenska.
Elden brann och hördes ljudligt över hela inneplanen.
Bonus på lunchen: Sochi-glass
Rita-era-namn-i-en-stjärna. Pappa gjorde jobbet.
Bara en av alla pampiga byggnader.
Olympic Stadium, Paralympic Superstore, Ice dome (ishockey under OS), Ice cube (konståkning under OS) och färgglada gångbron.
Ta-kort-i-en-fotoautomat-och-få-din-bild-på-en-vägg.
Tänkte ta med denna bil hem. Men insåg att det nog skulle bli lite väl mycket övervikt på bagaget. Och att jag inte har körkort.
 
15/3 - Curling. Final, Kanada - Ryssland. 
Guld till Kanada. Kampen om bronset spelades på banan bredvid och där vann Storbrittanien över Kina.
 
16/3 - Avslutningsceremoni på Olympic Stadium.
Mamma och jag på väg till stadion.
Den paralympiska eldens sista skälvande minutrar.
Spirit of the Paralympics - rullstolsdansare och snurrande dansare hängande från taket.
Reaching the impossible - en dans och ett bygge med enorma tetris-klossar ändrade Impossible till I'm possible.
Varje land hade en fanbärare som ur ett hål ur golvet bildade ett tåg som gick runt arenan. Svensk fanbärare var Helen Ripa.
Heart of the Paralympics - dans och bildande av den paralympiska loggan samt ett hjärta, för att uppmärksamma aktiva och volontärer.
Flag handover - en synskadad pianist spelade medan den paralympiska flaggan sänktes och gavs från Sochis borgmästare till PyeongChangs borgmästare, via ordföranden för internationella paralympiska komittén. Därefter firades Sydkoreas flagga upp bredvid den ryska och den Sydkoreanska nationalsången spelades och sjöngs.
PyeongChang 2018 - nästa paralympiska vinterspel hålls i korenska PyeongChang 2018 och man passade på att presentera sig själva med dans och sång.
 
/Elise

#Sochi2014 del 2: Gornaya Karusel

På fredagen skulle vi varken på tävling eller medaljceremoni. Jag och pappa passade då på att ta linbanorna upp till dryga 2000 m.ö.h. för att åka alpint i området Gornaya Karusel. En fin dag med växlande väder, bra skidåkning och känning av höjden.
 
 
 
/Elise

#Sochi2014 del 1: Laura & Medal Plaza

Som ni förstår så har jag en hel del att skriva och dela från dagarna i Putin-land. För att få någon slags ordning så kommer allt i fyra olika inlägg, indelat på längdtävlingar och medaljutdelningar (med undantag för tävlingsdag ett som du hittar här), utförsåkning, Olympic park och en kort reflektion. Tre av dem läggs ut idag, medan det fjärde kommer att dröja några dagar.
Här kommer del ett:
 
11/3 - Medaljceremoni.
Dagen efter medaljyran bjöds det på spöregn hela dagen. Vi lufsade i våra nya Sverige-regnjackor till Rosa Khutor och medaljceremonin.
Först och längst fram. Blågult ägde.
Även våra grannar norpade åt sig en och annan medalj. Här finnen Tuomisto med sitt silver i klassen stående herrar.
Vad vi väntat på.
Glada grabbar har fått sina bronsmedaljer.
Silvret tog ryssen Chokhlaev medan guldet, som alltid, gick till kanadensaren McKeever.
Guldmedaljören Helene var poppis när hon kom ut i publikhavet med medaljen runt halsen.
Tung va medaljen. Och stolt var systern.
Inte heller Albin var fri från beundrare.
Mamma fick blommorna av medaljören.
 
12/3 - Sprint fristil. Damer/herrar. Stående/synskadade/sittande
P.g.a. dåligt väder fotade jag ingenting denna dag.
 
13/3 - Medaljceremoni.
Inledande underhållning av dansare och trummspelare. Häftigt!
Silvermedaljörerna tågar in på scen.
Medaljerna på plats och armarna i skyn.
Hela pallen.
Den alltid lika glade guldmedaljören Brian McKeever.
Vårt andra grannland Norge fick den här dagen ta emot ett guld i sittande damer genom Marianne Martinssen.
Ännu en tung medalj runt halsen.
Familjerna grattar och pratar med medaljörs-guiden.
Rysk militär såg till att varje flagga fick två honörer varje gång. Även den Ukrainska.
Senare på kvällen fick vi uppleva det dagliga och spektakulära fyrverkeriet.
 
15/3 - Stafett 4x2,5 km klassisk/fristil. Damer/herrar. Stående/synskadade/sittande
En tätt dimma låg över Laura skidstadion när vi anlände på morgonen. Så småningom sprack det upp och blev fint, men fuktigt.
Delar av svenskgänget på läktaren såg ännu en medalj på väg att rulla in.
Byte. Helene kommer in och Zebben och Albin sticker iväg på en sträcka.
Hur man passerar en norrman. För övriga längdåkare att studera.
"Vi kör för ett silver"
Från 4x5 km. Att ta en kurva med sitski.
 
15/3 - Medaljceremoni (direkt efter loppet, på Laura)
Den svenska fanan bärs in.
Norge med sitt tremanna-lag på bronsplats.
Helene, Zebben och Albin fick gå upp på silver-platsen.
Värt att anmärka var att de var det enda laget med endast två åkare. Med andra ord - en ännu större prestation!
 
 
16/3 - 5/10 km fristil. Damer/herrar. Stående/synskadade/sittande.
Starten går
En trött Zebben går i mål i sitt sista Paralympics-lopp för den här gången. En sjätteplats räckte dagens insats till.
Pappa va glad. Och hade bara ögon för mamma (se högra glasögat) på deras 32 årsdag.
Cirkeln är sluten. Sista, liksom första, tävlingsdagen blev en solig dag.
Mellan loppen passade vi på att sola oss i den starka kaukasus-solen.
Helene gick i mål i sitt sista Paralympics-lopp för den här gången. En 15e plats.
Grabbarna kom ut och mötte upp utanför mixed zone. Trötta men nöjda efter ett mycket lyckat Paralympics.
Tajta bröder höll hårt i varandra.
En bror summerar veckan.
 
/Elise

"Jävlar vilken bror du har!"

Brons och guld. En helt galen dag med sol, mys, skidåkning, rödmosiga kinder, fantastiska människor, chockartade känslor och en massa superlativ. Finns inte ord att beskriva tillräckligt, så titta bara på bilderna och njut!
 
/Elise

Life is for living, not sleeping

Imorse vaknade jag klockan 7. Min första tanke var att jag skulle gå upp och skriva på min uppsatsplan till c-uppsatsen. En halvtimme senare gjorde jag också det.
Min tanke igårkväll var dock en helt annan. Tanken var att detta skulle bli första morgonen på veckan då jag kunde sova ut, slippa tänka på plugg och bara ha en lugn dag med packning och förberedelser. Istället fick jag en lång uppstart med plugg, nedladdning av pdf:er och fipplande med planen. Lagom till mamma klev upp ur sängen hade jag hittat en ny rapport och skrivit om halva min problemformulering. Resten av dagen bestod av packande, plockande, tänkande och planerande - ständigt med en växande resfeber i magen. Det är, som jag nyss förklarade för Linnea på telefon, som att man bara vill att man ska komma iväg nu. Man har väntat så länge och så är man så nära, och då kan det väll lika gärna ske här och nu?! Varför vänta mer?!
Nåväl. Strax skall jag prata med Linnea och Sandra. Sedan sova. Sedan ÄR det verkligen dags! Laddar upp med Elmo – The anthem så länge.
 
Glöm förresten inte att slå på Svt2 imorn, då Zebben och Albin kör sitt första lopp i Paralympics!
 
Ses i Sotji!
 
/Elise

Det måste gå, för allting kommer bli bra tillslut

Dagarna springer fram och snart så står vi plötsligt på flygplatsen ute på Frösön med packade resväskor, redo att ta oss an tre flygningar och därefter fjällen och svarta havet i Sotji. Det är fortfarande ungefär lika overkligt som när mamma i september slängde ur sig frågan om jag ville åka till Ryssland. Resan har redan varit tuff och kantad av gupp, det är inte varje dag som jag känt att allt kommer att vara värt det. Hotell, flygresor och inte minst visum och missad skola har ockuperat tankarna mer än jag kanske velat ibland. Som tur är har både mamma och Anette gjort fantastiska insatser för att pussla ihop allt och jag är även extremt glad att detta inte var någonting jag kokat ihop själv och skulle ge mig iväg ensam på. Nu är visumen i våra pass och skolgången ordnad, i alla fall så mycket som det går just nu.

I höstas, kanske speciellt i slutet av Peru-resan, minns jag att jag satt och ibland var extremt orolig inför hela den här våren. Jag visste inte vad jag ville skriva om för ämne på c-uppsats, jag hade ingen större koll på hur stor den egentligen var och det värsta var att det alltid hade vart den där kursen lååångt fram i utbildningen, som skulle bli så viktig och stor att jag knappt kunde hantera den. Och plötsligt närmade den sig med stormsteg. Kontrollbehovet i mig fick panik. Allteftersom den här kursen började och gled på så blev uppsatsen mer och mer verklig (den kurs jag läser nu är en förberedande kurs inför c-uppsatsen där man bl.a. skriver uppsatsplanen). Detta både lugnade och spädde på oron, dels så klarnade allt och blev mer konkret men samtidigt tydliggjorde det exakt vad som krävdes av mig. Innerst inne så vet jag att jag kommer att klara det här, på ett eller annat sätt. Men tanken på att inte veta det förrän i början av juni gör mig galen ibland, som om hela mitt liv kommer att avgöras där och då. Där kommer min ständigt närvarande otålighet in; den som gör att jag får saker gjort samtidigt som den gör att jag blir orolig för att jag gör saker FÖR fort.
 
Men i grund och botten så handlar allting om att jag bygger berg som inte finns, och gör den här uppsatsen så mycket större än vad den är. För att jag så gärna VILL klara den. Den viljan kommer att hjälpa mig igenom detta, i slutändan är det viljan att lyckas, viljan att klara av och vara nöjd som kommer ta mig igenom både toppar och dalar de närmaste månaderna. För att påminna mig om att jag inte bara vill utan också KAN så har jag min familj och mina vänner. Men utöver det så finns det musiken, och då kanske främst två låtar, som alltid hjälper mig igenom när saker känns tuffa och "hela världen är emot mig".
 
Den första är Stikos Det måste gå, en pärla som ännu inte kommit in på nån skiva utan endast släppts digitalt under en julkampanj 2012. Sedan dess har den vart med i alla stunder jag känner att jag behöver mer energi, stunder då jag tvekat, grinat illa eller helt tappat hoppet. Det kan va alltifrån en jobbig tenta, att orka med vardagen när man har mycket att göra till att orka gå till skolan en tidig morgon. När jag i maj förra året frågade hur han tänkte när han skrev den så sa han att det helt enkelt va om stunder då "allt känns drygt". Och det är precis så jag använder den också. Det hjälper.
 
Den andra är Den svenska björnstammens Allting kommer bli bra, som fanns med på deras tidiga EP Dansmusik 2010. Det var en av de första låtarna jag hörde med bandet och trots ett helt album och två nya singlar efter så är det fortfarande den bästa. På något sätt har den allt. Texten är inte helt uppenbar och har definitivt utrymme för tolkning, men för mig betyder den att allting kommer bli bra om man bara slutar älta och tänka för mycket. Den handlar om att gå vidare, släppa saker, få försoning och se nya vyer. Den hjälper mig när jag behöver bli påmind om just det, att vissa saker bara bör släppas för att ge plats åt nya. Det har den gjort sen den där första spelningen på Arvikafestivalens Orion-scen i juli 2010 och kommer fortsätta att göra ett bra tag till. 
 
Nu är det dags att sova. Imorgon ska jag, Emma och Hannamaria döda kalkyler i SPSS. Det är exakt lika kul som det låter. Men det måste gå. Och allting kommer bli bra.
 
Godnatt!
 
/Elise

RSS 2.0