Det måste gå, för allting kommer bli bra tillslut

Dagarna springer fram och snart så står vi plötsligt på flygplatsen ute på Frösön med packade resväskor, redo att ta oss an tre flygningar och därefter fjällen och svarta havet i Sotji. Det är fortfarande ungefär lika overkligt som när mamma i september slängde ur sig frågan om jag ville åka till Ryssland. Resan har redan varit tuff och kantad av gupp, det är inte varje dag som jag känt att allt kommer att vara värt det. Hotell, flygresor och inte minst visum och missad skola har ockuperat tankarna mer än jag kanske velat ibland. Som tur är har både mamma och Anette gjort fantastiska insatser för att pussla ihop allt och jag är även extremt glad att detta inte var någonting jag kokat ihop själv och skulle ge mig iväg ensam på. Nu är visumen i våra pass och skolgången ordnad, i alla fall så mycket som det går just nu.

I höstas, kanske speciellt i slutet av Peru-resan, minns jag att jag satt och ibland var extremt orolig inför hela den här våren. Jag visste inte vad jag ville skriva om för ämne på c-uppsats, jag hade ingen större koll på hur stor den egentligen var och det värsta var att det alltid hade vart den där kursen lååångt fram i utbildningen, som skulle bli så viktig och stor att jag knappt kunde hantera den. Och plötsligt närmade den sig med stormsteg. Kontrollbehovet i mig fick panik. Allteftersom den här kursen började och gled på så blev uppsatsen mer och mer verklig (den kurs jag läser nu är en förberedande kurs inför c-uppsatsen där man bl.a. skriver uppsatsplanen). Detta både lugnade och spädde på oron, dels så klarnade allt och blev mer konkret men samtidigt tydliggjorde det exakt vad som krävdes av mig. Innerst inne så vet jag att jag kommer att klara det här, på ett eller annat sätt. Men tanken på att inte veta det förrän i början av juni gör mig galen ibland, som om hela mitt liv kommer att avgöras där och då. Där kommer min ständigt närvarande otålighet in; den som gör att jag får saker gjort samtidigt som den gör att jag blir orolig för att jag gör saker FÖR fort.
 
Men i grund och botten så handlar allting om att jag bygger berg som inte finns, och gör den här uppsatsen så mycket större än vad den är. För att jag så gärna VILL klara den. Den viljan kommer att hjälpa mig igenom detta, i slutändan är det viljan att lyckas, viljan att klara av och vara nöjd som kommer ta mig igenom både toppar och dalar de närmaste månaderna. För att påminna mig om att jag inte bara vill utan också KAN så har jag min familj och mina vänner. Men utöver det så finns det musiken, och då kanske främst två låtar, som alltid hjälper mig igenom när saker känns tuffa och "hela världen är emot mig".
 
Den första är Stikos Det måste gå, en pärla som ännu inte kommit in på nån skiva utan endast släppts digitalt under en julkampanj 2012. Sedan dess har den vart med i alla stunder jag känner att jag behöver mer energi, stunder då jag tvekat, grinat illa eller helt tappat hoppet. Det kan va alltifrån en jobbig tenta, att orka med vardagen när man har mycket att göra till att orka gå till skolan en tidig morgon. När jag i maj förra året frågade hur han tänkte när han skrev den så sa han att det helt enkelt va om stunder då "allt känns drygt". Och det är precis så jag använder den också. Det hjälper.
 
Den andra är Den svenska björnstammens Allting kommer bli bra, som fanns med på deras tidiga EP Dansmusik 2010. Det var en av de första låtarna jag hörde med bandet och trots ett helt album och två nya singlar efter så är det fortfarande den bästa. På något sätt har den allt. Texten är inte helt uppenbar och har definitivt utrymme för tolkning, men för mig betyder den att allting kommer bli bra om man bara slutar älta och tänka för mycket. Den handlar om att gå vidare, släppa saker, få försoning och se nya vyer. Den hjälper mig när jag behöver bli påmind om just det, att vissa saker bara bör släppas för att ge plats åt nya. Det har den gjort sen den där första spelningen på Arvikafestivalens Orion-scen i juli 2010 och kommer fortsätta att göra ett bra tag till. 
 
Nu är det dags att sova. Imorgon ska jag, Emma och Hannamaria döda kalkyler i SPSS. Det är exakt lika kul som det låter. Men det måste gå. Och allting kommer bli bra.
 
Godnatt!
 
/Elise