Kitok #2

Efter månader av tystnad så börjar det höras från Magnus Ekelund igen. På måndag släpps första singeln från nya projektet Kitok, som till skillnad från Magnus Ekelund & Stålets indiepop, är rockig hiphop. Med andra ord - något helt annat. Låten, Sista Utposten, premiärspelades i P3 igår och idag släpptes en tillhörande video.
Jag skall inte säga att jag är skeptiskt, jag har bara inte vant mig än. Sista Utposten har inslag av Magnus sväviga musik men med ett helt nytt hugg, en skrikig vers och på det hela mycket mer intensiv än vi vant oss vid. Sen är det viktigt att påpeka att man inte alls bör jämföra Stålet eller Elmo med Kitok. På samma sätt som man inte jämför Håkan Hellström med Lilla Namo.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer bli, hur jag kommer att känna inför det här släppet. Kommer jag gilla det bara för att det är Magnus? Kommer jag tvinga mig till att gilla det, bara för att det är Magnus? Jag vill verkligen inte det, jag vill se det som det är. Och eftersom jag lyssnar på en del hiphop annars också så är det ju inte omöjligt att jag kommer gilla det för vad det är; bra svensk hiphop. Men nu när det släppts så känner jag snarare att jag har svårt att gilla det just för att det är Magnus. På nåt sätt så är ju detta det som tog hela Magnus Ekelund & Stålet "ifrån mig" och kanske har jag inte förlåtit det än. Eller så hänger jag inte rikigt med i de berömda Ekelundska svängarna.
Jag tror dock att detta kommer att bli bra, att jag om ett halvår när jag (förhoppningsvis) lyssnat på hela skivan och låtit allting landa, kommer att se det för vad det är på ett helt annat sätt än nu.
 
Vad som jag återigen börjat reflektera över är vad det där året med Magnus Ekelund & Stålet egentligen gav. Vad det betyder idag såhär nästan ett halvår efter att allting tog slut. Jag fick drygt ett år med det där bandet, 15 månader och 8 spelningar. När jag tänker tillbaka på hösten 2012 tänker jag inte på stunderna som var jobbiga, på tidiga mornar på bussen i ett mörkt och slaskigt Göteborg. Jag tänker på mysigt novembermörker och tre fantastiska spelningar i Göteborg och Mellerud. På glädje, skratt, väntan och musik. Det är svårt att se hur den hösten hade varit om bandet inte kommit in i mitt liv några månader innan.
 
Och hur Kitok än blir så kommer det där aldrig att försvinna.
 
 
/Elise