Vart tog alla vägen? Vart tar alla vägen?

Hallå hallå!
 
Jag sitter och jobbar på ett inlägg om vad som hänt senaste veckan, det har vart rätt fullt upp. Men innan dess tänkte jag komma in med en liten avstickare.
 
Jag sitter på rummet och pustar ut efter en på många sätt ganska så märklig dag, en dag som egentligen kan verka vara som vilken annan skoldag som helst, men som utvecklats till något annat. För det första så skrev jag idag mitt teoriprov för körkortet, och blev lyckligtvis godkänd. Som förväntat går man runt och är lite sådär nervös, lägger upp olika scenarion i huvudet o.s.v. Men något som abrupt stoppade dessa tankar var när en vän från universitetet hemma i Östersund skrev och meddelade att en klasskompis till mig från socionomprogrammet avlidit i måndags. Det var en klasskompis som jag aldrig pratat med något speciellt och verkligen inte kände, men han var ju alltid där. Han var en ambitiös, duktig och smart socionom som skulle kunna gå hur långt som helst. Men han blev aldrig mer än ca 30 år. Händelsen satte det hela i perspektiv. Ett teoriprov kan du göra om och om och om igen. Men livet går inte att göra om, och när det är slut så är det slut, oavsett hur gammal du blir. Det hela kanske låter som någon klyschig gammal floskel, men det är något vi ofta glömmer. Fånga inte dagen, för dagen dör i fångenskap. Men ta tillvara på livet och de du har omkring dig.
 
Sist citerar jag från kloke Emil Jensens text Hjärup:

”Var är Kristian, Kristian som dog? Vad gör han nu, han som bara dog i tvåan? Sitter han någon annanstans, precis som jag gör nu, och undrar stilla för sig själv; var alla är någonstans. Vart tog alla vägen? Vart tar alla vägen?”


/Elise


Ett par saker som inte blivit publicerade II

Efter att ha lyssnat på Po Tidholms sommarprat tidigt i höstas väcktes en massa känslor som länge legat där. Av någon anledning valde jag att aldrig publicera det jag skrev ihop då, men efter att återigen ha lyssnat på sommarpratet i helgen så kände jag att detta fortfarande behöver sägas. Såhär har ni.
 
Norrland.
 
Norrlandsfrågan. Kolonialiseringen. Urfolksrättigheter. Visst låter det lite mossigt? Ja ni har förmodligen redan slutat läsa. Kanske är det lite så många också känner när de sätter sig ner och skall lyssna igenom Po Tidholms sommarprat, eller läsa hans gedigna essä-bok Norrland, för den delen. Jag har en känsla av att så fort man tar upp ämnet "Norrland", vare sig det är med en berest norrbottning eller en skåning som knappt sett Stockholm, så blir stämningen plötsligt väldigt tung. Något i stil med "kan vi inte prata om någonting roligare?". Bara det är ett bevis på att något gått jävligt snett.
 
Po Tidholm är ganska så ensam med det han gör. Att han är enda norrlänningen i årets upplaga av P1 sommar är bara ett exempel. Han är också ganska ensam om att lyfta fram och våga diskutera Norrlands-begreppet. För frågar du den där norrbottningen är hen förmodligen dödstrött på att höra "ja men du är ju från Norrland", med den bittra motkommentaren "Jag är faktiskt från Norrbotten!". Frågar du skåningen så säger hen antagligen, halvt på skämt halvt på allvar, att "Norrland är ju allt ovanför Småland, typ". Att använda titeln Norrland till en bok som skildrar just denna landsände; från treriksröset till dalälven, är därmed rätt vågat.
 
Det som vi kallar Norrland är halva Sverige, består av åtta landskap varav ett i sig består av 1/4 av hela landets yta. För var det någonting vi lärde oss på geografilektionerna i mellanstadiet så var det väll detta: Lappland är 1/4 av Sverige och där finns massor av skog. Kanske nämndes det att dessa norra delar av landet också bebos av minoritetsbefolkningen samerna, men det var i så fall allt som nämndes angående Europas sista ursprungsbefolkning. För att inte tala om tornedalingar, vilka jag inte ens visste existerade förrän vi på gymnasiet fick lära oss om Sveriges officiella minoritetsspråk, där meänkieli är ett av dem.
 
Och det är just där kärnan till allt ligger; vi vet ingenting, vi lär oss ingenting, det står inte med i historieböckerna. Po inleder sitt sommarprat med en kort resumé av svenskarnas kolonialisering av Norrland. En effekt av girighet, vilja till stormakt och total ignorans för lokalbefolkningen. Redan där började man rita upp en bild av Norrland, norrlänningen, samen, tornedalingen. Tvingade samerna in i gruvorna och gjorde reportage om hur deras levnadsstandard höjts. Bilden av ett rätt och ett fel, där storstadsbon någonstans tog sig rätten att förespråka vad som var just rätt.
Det är därför det blir både tråkigt och obekvämt att prata om det. Och det är därför Po Tidholm lätt kan uppfattas som både svår och gnällig.
 
Det är slutet av september och den första snön faller utanför universitetsbibliotekets fönster, där jag egentligen sitter och skriver en uppgift i en socialt arbete/media-kurs. Men jag gjorde det stora "misstaget" att på lunchen lyssna på Po Tidholms sommarprat för första gången, och förstod att jag var tvungen att få ut tankarna.
Jag har bott i Norrland i tre år, och även om jag skulle bo här resten av mitt liv så skulle jag aldrig betraktas som norrlänning, vare sig av andra eller ens av mig själv. Vi har någon outgrundlig vilja att sortera in folk i fack efter vart de kommer från och både i media och från människor omkring oss matas vi av bilder av hur vi borde vara som Göteborgare, smålänning, skåning, eller norrlänning. Att folk tror att jag ligger inne med ett stort lager ordvitsar bara för att jag är Göteborgare har jag inget emot. Att folk däremot förväntar sig att min flytt till Östersund mest var "en kul grej" eller en "studieflytt" är något som kan göra mig både irriterad och konfunderad. Vi lever idag i ett samhälle där man förväntas resa, flytta och utmana sina gränser. Men man förväntas också komma tillbaka till där man kommer ifrån när det kommer till att stadga sig. Att "bli kvar", dit man flyttat eller där man alltid har bott, har blivit ett begrepp för någon som bor på en plats trots att ingen annan egentligen tror att de vill det. På något sätt och av någon anledning speglas det alltid som någonting någon gör för någon annan, ett sätt att offra sig. Både Säkert! och Mattias Alkberg har sjungit om detta i låtarna Säkert! – Jag blev som kvar och Mattias Alkberg – Född fel.
 
När jag också som "inflyttad norrlänning" kommer och lyfter frågor om samer, glesbygd och kolonialisering är det flera som blir tveksamma. Jag kommer från en ort som inte ens behöver försöka, folk står ändå i kö för att få bo där. Vad fan vet jag? Nä precis, där har vi det igen. Vi vet ingenting. Jag har t.o.m. fått höra att mitt lilla engagemang i gruvfrågan bara beror på att jag inte är norrlänning egentligen, för att "riktiga" norrlänningar skiter i det. Precis som sörlänningarna som protesterat mot gruvan i Kallak blivit kallade "de där konstiga typerna".
 
Det här är ingen jävla segregering. Norrlandsfrågan är Sveriges ansvar och Sverigefrågan är Norrlands ansvar. Precis som att vi alla bär ansvar för att göra hela världen så bra som möjligt, så bär hela Sverige ansvar för att hela Sverige mår bra.
 
/Elise

Nyval, nystart och nya utmaningar

Jag har funderat i flera dagar på hur jag skall hantera det här med nyvalet. Givetvis känns det ju trist att den politiken jag tror på inte kommer att kunna drivas igenom p.g.a. av dagens parlamentariska läge. Men mest av allt har jag funderat på hur jag skall bemöta diskussioner, kritik och debatt gentemot den politiken.
Jag har aldrig varit jätteglad i att delta i politiska diskussioner. Jag är inte superpåläst i sakfrågor eller så kvicktänkt som krävs. De senaste året har jag ändå känt att jag börjat kunna ta diskussioner när det kommer till generella, ideologiska frågor. Jag är miljöpartist och kanske mer säker på det än nånsin, trots vad som händer i den svenska politiken. Det kommer jag förmodligen alltid att vara, av anledningar som jag gick in närmare på här.
 
Men nu är vi också i en situation där Miljöpartister får ta mer skit än kanske någonsin innan. Det är inte lätt. Jag ser hur språkrör, partisekreterare och andra aktiva får ta emot glåpord och kritik som är både befogad och obefogad. Bara där inser jag att jag aldrig skulle kunna bli en politiker. Men jag har också kommit fram till att mitt enda sätt att hantera detta personligen är att undvika att ta debatten, undvika att väcka debatten. Jag hatar att det har gått så långt så att jag skriver detta, men det är tyvärr enda sättet för mig att orka med en valrörelse som kommer bestå av så mycket smutskastande. Jag har personligen varken energi eller ork att ta de debatter jag önskade och borde ta. Därför avstår jag dem helt, och lämnar plats till alla fantastiska kompetenta partikollegor därute. Jag känner helt enkelt inte att jag kan bidra på ett konstruktivt sätt.
 
Att ta en debatt, kanske speciellt med någon som står på en helt annan sida politiskt sätt, handlar mycket om hur du värderar och respekterar den personen i stort. Personer som jag privat står nära och där det finns en ömsesidig respekt, där kommer det fortfarande vara högt i tak för sådana diskussioner. Men med personer som jag känner noll respekt för deras sätt att hantera politik och annat, där tänker jag vända mig om och gå. Oavsett om jag blir kallad trångsynt och oresonlig. Jag står i allmänhet för att man skall kunna tala för sina åsikter om man har några. Men då skall det vara på en nivå som inte blir personlig eller specifik. Och där kommer säkert flera vara emot mig. Då får ni vara det. Jag måste i det här läget ta ett beslut som gör att jag inte behöver må dåligt. Det är min förbannade rätt.
 
/Elise

Saker jag gjort när tiden gått fort samt serier på p och annat man kan se

Tisdag igen och fytusan vad tiden går snabbt. Jag har just påbörjat andra veckan på terminens andra kurs: Socialt arbete med familjer och barn, teoretiska perspektiv på intervention och förändring. Och där någonstans somnade alla, men ni kan vakna för jag skall inte skriva mer om det.
Förra veckan och denna veckan var och blir de kanske mest händelserika på hela hösten. Så det finns väll en del att nämna om det redan nu. Samt tipsa om några bra Tv-serier.
 
Förra veckan var Sandra och hälsade på mig och Ida här i Östersund. Vi bodde allihop hemma hos Ida på Frösön, lagade god mat, fikade på Gamla Tings och såg på folkmusik, gick på loppis, Dollar, åt på Max, falafel och inte minst pratade en jäkla massa. Mycket mer hanns inte med då jag och Ida delvis var i skolan, plus att Östersunds-vädret visade sig från sin sämsta sida. Men vi hade det allt trevligt ändå!
 
När Sandra åkt hem hade jag ett dygn innan det var dags för mig att ge mig ut på äventyr. På söndagsmorgonen åkte jag ner till Stockholm, spenderade en halv dag och natt på hotell. På måndagsmorgonen åkte jag med Sophie (delprojektledare Barnkonventions-projektet) till Gävle för att workshopa med femteklassare. En intressant, rolig och spännande dag även om workshops/inspirationsdags-kunskaperna var lite ringrostiga. Blev bättre och bättre. När vi var klara mötte jag upp Rosa i stan för en fika. Kändes jättekonstigt att träffa Rosa utan att åka till Valbo och träffa hästarna eller gå på konsert. Kan ju vara fint att låtsas vara normala ungdomar ibland. 
 
Imorgon bär Barnkonventions-turnén vidare då jag på kvällen tar nattåget till Stockholm, möter upp Clara och Sophie för vidare resa mot Göteborg, där vi i två dagar skall genomföra workshops. Kul, pirrigt och jättespännande! När vi är klara på fredagen tar jag bussen ner till Malmö och stannar över helgen för att krama på Sandra, Linnea och de andra litegrann. Skall även äntligen träffa nyblivna Malmö-bon (och min gamla klasskompis) Amanda för första gången på sååå länge.
 
Så till de där Tv-serie-tipsen jag utlovade i början.
 
 
Först vill jag prata om en serie som jag kommit att bli lite besatt av senaste veckan. Det var Sandra som hittade den på SvtPlay och när vi sedan började se den älskade vi den ovillkorligt. Vi såg hela första säsongen och halva andra säsongen de där dagarna. Please like me är Australiensisk och gjord av komikern Josh Thomas som också spelar sig själv i serien, som löst bygger på hans eget liv. Serien börjar med att hans flickvän gör slut, med kommentaren "Du är ju gay". Under seriens gång får man sedan följa Josh försök, romantiska misslyckanden, pinsamheter och steg på vägen till att hitta sig själv. Med finns även hans trogna hund John, rumskompisen och bästa kompisen Tom (den rikigtige Josh bästa vän, som också spelar sig själv), hans psykiskt sjuka mamma och pappan som startat om med ny fru. Serien är en blandning av drama och komedi - och inte minst bland det bästa jag sett!
 
Säsong två sänds på SvtFlow/Play och nya avsnitt släpps varje tisdag här
Säsongen har just visats klart i Australien/USA och en ny säsong kommer nästa år.
 
En annan bra serie på p som också är inne på sin andra säsong och som när man börjar nästla i det har fler oväntade likheter med Please like me, är den svenska Portkod 1525. Första säsongen, Portkod 1321, började med att 16-åringarna Agnes och Steph fick spendera sommarlovet i Agnes mammas lägenhet medan mamman och Stephs pappa turnerade runt i Europa. De två till synes olika tjejerna, och till en början såta ovänner, blir i slutändan bästa kompisar genom en sommar av drama, kärlek och känslor. I Portkod 1525 har det gått tre år, tjejerna är bästa kompisar, ska ta studenten och spendera ett nytt sommarlov tillsammans. En till synes ytlig och lättsam serie som under ytan kokar av djup, komplexitet och budskap. Förmodligen riktad till något yngre människor, men vi älskar den ändå!
Se både Portkod 1321 och 1525 här.
 
 
Sist men inte minst så får vi inte missa höstens förmodligen viktigaste Tv-händelse: Så mycket bättre; med Ola Salo, Love Antell, Kajsa Grytt, Familjen, Orup, Carola och Amanda Jenssen. Kanske det vassaste startfältet någonsin i seriens historia. Första avsnittet, nu på lördag, inleder starkt med ingen mindre än mitt livs stora förebild. Är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att höra tolkningar av låtar med bandet som betytt mer för mig än något annat någonsin kommer att göra.
 
Over and out.
Elise

Paradise Jokkmokk x 2

16e september. Ett datum med så mycket laddning för mig och många jag känner. För tre år sedan gjorde The Ark sin sista spelning, för ett år sedan påbörjade jag min resa till Peru, och visste ni att på just det här datumet dog Marc Bolan för 37 år sedan? Men det är inte något av det jag skall skriva om idag. Vill ni läsa mer om tidigare tankar kring The Ark sista spelning kan ni läsa här: 2011 2012. Nu tänker jag skriva om nutid.
 
För det råkade nämligen bli så att 16e september 2014 (i alla fall kvällen) fick ett genomgående tema; Jokkmokk. Det är ju verkligen inte första gången jag skriver om Jokkmokk här på bloggen, men det kan man ju aldrig få nog av tänker jag.
 
 
"Åker uppifrån Lommen ner mot horisonten i midnattssolen
juni och stilla i luften, vi lägger oss på taket på Cityhuset
blickar ut ner över centrum polisrondellen och Konsumparkeringen"
 
Kitok släpper ny singel idag (i skrivande stund har vi just passerat tolvslaget), men redan igårkväll premiärspelades låten, titelspåret till kommande skivan Paradise Jokkmokk, på Musikguiden i P3. Klantig som jag är läste jag fel på tiden och fick inte höra i realtid, men det får man väll leva med. Ca en timme försent fick jag i alla fall lyssna på inslaget och även om jag redan hört låten live tre gånger så var det först nu jag verkligen lyssnade till texten. Och även om jag hört Magnus göra kopplingen mellan Jokkmokk och LA i samband med den här låten tre gånger så var det först nu jag verkligen förstod vad han menade. Jag förstår att jag aldrig kommer att förstå texten som en äkta Jokkmokksk inföding. Men jag har gjort ett antal midnattssols-promenader vid Lommen, i den stilla juni-luften innan turisterna kommit. Född där eller inte, så är Jokkmokk även mitt paradis vid världens ände. Sommar som vinter.
 
 
Senare under kvällen var det dags för nytt avsnitt av Tareq Taylors nordiska matresa, ett nytt fantastiskt och annorlunda matprogram med allas vår käre Tareq, där han av en slump var just i Jokkmokk. Snabba klipp från välkända platser på byn blandades med vackra naturbilder från skogarna i kommunen. Fjäll, renar, Sarek och sjöar. Så vackert att det gör ont.
 
Vad som gör extra ont, när jag hör Paradise Jokkmokk eller ser på Tareqs program, är att jag vet om den infekterade konflikt som pågår i byn. Gruvkonfilkten. Byns befolkning är uppdelade i två läger, de vackra landskapen och samebyarna som visas är hotade att förstöras eller helt försvinna. Utflyttningen är stor och arbetslösheten bland unga hög. Det är trubbel i paradiset och jag vet ärligt talat inte hur någonting kommer att bli. För ett år sedan hade jag och Sandra tankar på att inte ens åka på årets marknad, när vi ändå väl var där låg gruvkonflikten som ett täcke över hela veckan.
Allt som är vackert är också skört. Jag kan bara hoppas att mitt paradis får vara kvar, för mig, men inte minst för de 4000 Jokkmokks-bor som, oavsett positiva eller negativa till gruvdrift, bor, verkar och lever i Jokkmokk.
 
Lyssna till Paradise Jokkmokk i Musikguiden
Eller på Spotify: Kitok – Paradise Jokkmokk
Eller se livevideo från Storsjöyran
 
Tareq Taylors nordiska matresa går att se mot en avgift på Tv4 Play, eller som repris på söndag 21/9 kl. 11.45 i Tv12.
 
/Elise

Partipolitik

Vi är i valtider och det medför att politiska utspel, debatter och diskussioner ständigt närvarande. Det är också ett tillfälle att reflektera över sin egen ställning, läsa på, göra valbarometrar och ta reda på vart man står i olika frågor. Personligen tycker jag det är en spännande tid, samtidigt en ganska så jobbig tid. För plötsligt förväntas man vara väldigt säker på varenda sakfråga och kunna debattera in i minsta detalj. Det kan inte jag. Och är inte säker på att jag vill heller.
 
Jag räknar mig till att vara Miljöpartist, jag har varit medlem i partiet och Grön Ungdom sedan hösten 2007. Utav de partier som fanns, och finns, tyckte jag, och tycker jag, att det är det parti som står närmast mina åsikter. Det betyder inte att jag håller med om allt de tycker. För det är just där problematiken med partipolitik ligger; man förväntas av vissa att köpa hela konceptet. Det skulle jag aldrig göra. Det finns saker i Miljöpartiets partiprogram som jag tycker är rätt så tossiga. Men å andra sidan så tycker jag att det mesta i t.ex. Moderaternas partiprogram är tossigt. Därmed är det ganska lätt att på det sättet välja sida.
Jag tror inte på att om Miljöpartiet ensamma skulle styra världen själva så skulle allting bli perfekt. Men jag tycker de står för en viktig röst som behöver ta plats i ett rödgrönt styre. Där tycker jag också FI har en självklar plats, vilket Miljöpartiets språkrör Åsa Romson debatterade för i en artikel idag. FI, med sina nu 3%, är en reaktion på att viktiga frågor har fått ta alldeles för lite plats i den svenska politiken, vilket är en välförtjänt bassning mot samtliga andra partier.
Sen ska man vara noga med att se EU-valet och höstens Riksdagsval som två helt skilda val med helt olika agendor.
 
Jag kommer att rösta på Miljöpartiet i mitt första Europaparlamentsval och mitt andra Riksdagsval. Enligt valbarometrar har jag nästan lika mycket gemensamma åsikter med FI som med MP.
Anledningen att jag väljer MP i EU-valet är mestadels för listans första kandidat Isabella Lövin och det enorma arbete hon redan gjort för EU:s miljöpolitik och bör därför få förtroende för att fortsätta det arbetet.
Anledningen att jag väler MP i höstens riksdagsval är för att jag fortfarande tror att den Gröna ideologin behöver ta plats och kan med sina nuvarande 10% driva igenom politik som går i linje med mina åsikter.
 
Det betyder inte att jag tycker att allt de kommer att göra, varken i Europaparlamentet eller Riksdagen, kommer att vara fantastiskt. Och jag tror det är ganska naivt och trångsynt att tro det.
 
/Elise

Skivbolagsdöd, skivdöd, festivaldöd...eller en blomstrande musikbransch och vinylens återkomst?

Bilder och berättelser från denna helg i Göteborg kommer i veckan, först ska jag bara redogöra för en tanke, eller diskussion vi hade vid frukosten. Min morbror Anders var här (i min andra morbrors hus, där vi bor för tillfället) för att bygga en trappa och sällskapade oss under frukosten. Vi började prata om musikens status i dagens samhälle, hur tjänster som Spotify och Wimp stod i jämförelse med den allt växande vinylbranschen. För det är ett faktum, vinylen tar över allt mer i de skivaffären som finns kvar.
 
Hösten 2007 började jag gymnasiet. Det var också i den vevan som jag började intressera mig för musik på allvar och tog turer till Bengans på Stigbergstorget för att florera bland 59 kronors skivorna och gjorde av med mer pengar än jag egentligen hade råd med. På den tiden fanns vinylerna i en liten hörna, ca två hyllor för nya och kanske tre för gamla. Min första egenköpta vinyl var The Zookeeper's Boy EP med Mew för 89 kronor på Bengans. Ofta fanns de nya vinylerna i väldigt liten upplaga. På den här tiden pratades det flitigt om skivdöden, skivaffär efter skivaffär stängde, Spotify hade lanserats strax innan och hade fortfarande en rätt generös gratistjänst. Olaglig nedladdning via t.ex. PirateBay växte och Ipred-lagen (som gjorde sådant olagligt) kom först två år senare. Skivbranschen gjorde några mer eller mindre tappra försök att blåsa liv i en allt tröttare cd-industri.
 
Det där var snart sju år sedan. Nu är det våren 2014 och så sent som i fredags var jag på Bengans Stigbergstorget. Bengans är Bengans, har samma genuina känsla, fortsätter med signeringsspelningar, utökar utbudet med böcker, dvd:er och prylar. Inte minst så går de emot strömmen och öppnar nya affärer, sedan 2007 har både Bengans City i Göteborg och Bengans Linköping slagit upp portarna. Inne på affären vid Stigbergstorget ser man kanske tydligare än någon annanstans hur musikbranschen utvecklats de senaste åren. Det som är allra tydligast är förmodligen vinylens frammarsch. Från två små hörnor ockuperar vinylerna nu säkert minst halva affären och skulle man fråga killarna i kassan skulle de säkert bekräfta hur mycket vinylen har gjort sin revival under 2010-talet. Med digital musik runtomkring oss hela tiden efterfrågas "originalljudet", det distade vinylljudet och jag vågar säga att de flesta svenska och utländska artister idag släpper albumen både digitalt, cd och vinyl. Förra året släppte Anna Ternheim en vinylsingel med en nyinspelad version av Broder Daniel-covern Shoreline samt en ny osläppt låt, den går inte att ladda ner. Mattias Alkbergs Begravning släpper i veckan en EP endast på vinyl, och de är inte ensamma om detta. Båda dessa släpptes/släpps för övrigt på Record Store Day, som i Sverige infaller 26/4 i år.
 
Skivbolagsdöden må fortfarande vara ett stående faktum, med större möjligheter att göra saker och ting själv. Nästan vem som helst kan idag spela in och mixa en skiva. Cd-döden är förmodligen också en sanning lika mycket som för sju år sedan. Men skivdöd kan vi inte prata om än, inte så länge vinylen växer i den takt den gör idag.
Idag bär det av hemåt igen, till en stad och en del av landet som lidit stort av skivaffärsdöden. Ett fåtal finns kvar i hela norra delen av Sverige. Många av oss är helt hänvisade till internetsidorna. Det är sorgligt. Men faktum är att många av dessa skivaffärs-fria städer har en vinyl-affär. I Östersund heter den Musik å skit och säljer begagnade vinyler nån gång i veckan. I lilla Malung finns en vinylkällare. Luleå har flera.
 
Både lyssnare, musiker och skivbolagen tjänar på en levande och utvecklande musikbransch. Vad vi ser idag är en bransch under återhämtning från en förestående död.
 
/Elise

Life is for living, not sleeping

Imorse vaknade jag klockan 7. Min första tanke var att jag skulle gå upp och skriva på min uppsatsplan till c-uppsatsen. En halvtimme senare gjorde jag också det.
Min tanke igårkväll var dock en helt annan. Tanken var att detta skulle bli första morgonen på veckan då jag kunde sova ut, slippa tänka på plugg och bara ha en lugn dag med packning och förberedelser. Istället fick jag en lång uppstart med plugg, nedladdning av pdf:er och fipplande med planen. Lagom till mamma klev upp ur sängen hade jag hittat en ny rapport och skrivit om halva min problemformulering. Resten av dagen bestod av packande, plockande, tänkande och planerande - ständigt med en växande resfeber i magen. Det är, som jag nyss förklarade för Linnea på telefon, som att man bara vill att man ska komma iväg nu. Man har väntat så länge och så är man så nära, och då kan det väll lika gärna ske här och nu?! Varför vänta mer?!
Nåväl. Strax skall jag prata med Linnea och Sandra. Sedan sova. Sedan ÄR det verkligen dags! Laddar upp med Elmo – The anthem så länge.
 
Glöm förresten inte att slå på Svt2 imorn, då Zebben och Albin kör sitt första lopp i Paralympics!
 
Ses i Sotji!
 
/Elise

Det måste gå, för allting kommer bli bra tillslut

Dagarna springer fram och snart så står vi plötsligt på flygplatsen ute på Frösön med packade resväskor, redo att ta oss an tre flygningar och därefter fjällen och svarta havet i Sotji. Det är fortfarande ungefär lika overkligt som när mamma i september slängde ur sig frågan om jag ville åka till Ryssland. Resan har redan varit tuff och kantad av gupp, det är inte varje dag som jag känt att allt kommer att vara värt det. Hotell, flygresor och inte minst visum och missad skola har ockuperat tankarna mer än jag kanske velat ibland. Som tur är har både mamma och Anette gjort fantastiska insatser för att pussla ihop allt och jag är även extremt glad att detta inte var någonting jag kokat ihop själv och skulle ge mig iväg ensam på. Nu är visumen i våra pass och skolgången ordnad, i alla fall så mycket som det går just nu.

I höstas, kanske speciellt i slutet av Peru-resan, minns jag att jag satt och ibland var extremt orolig inför hela den här våren. Jag visste inte vad jag ville skriva om för ämne på c-uppsats, jag hade ingen större koll på hur stor den egentligen var och det värsta var att det alltid hade vart den där kursen lååångt fram i utbildningen, som skulle bli så viktig och stor att jag knappt kunde hantera den. Och plötsligt närmade den sig med stormsteg. Kontrollbehovet i mig fick panik. Allteftersom den här kursen började och gled på så blev uppsatsen mer och mer verklig (den kurs jag läser nu är en förberedande kurs inför c-uppsatsen där man bl.a. skriver uppsatsplanen). Detta både lugnade och spädde på oron, dels så klarnade allt och blev mer konkret men samtidigt tydliggjorde det exakt vad som krävdes av mig. Innerst inne så vet jag att jag kommer att klara det här, på ett eller annat sätt. Men tanken på att inte veta det förrän i början av juni gör mig galen ibland, som om hela mitt liv kommer att avgöras där och då. Där kommer min ständigt närvarande otålighet in; den som gör att jag får saker gjort samtidigt som den gör att jag blir orolig för att jag gör saker FÖR fort.
 
Men i grund och botten så handlar allting om att jag bygger berg som inte finns, och gör den här uppsatsen så mycket större än vad den är. För att jag så gärna VILL klara den. Den viljan kommer att hjälpa mig igenom detta, i slutändan är det viljan att lyckas, viljan att klara av och vara nöjd som kommer ta mig igenom både toppar och dalar de närmaste månaderna. För att påminna mig om att jag inte bara vill utan också KAN så har jag min familj och mina vänner. Men utöver det så finns det musiken, och då kanske främst två låtar, som alltid hjälper mig igenom när saker känns tuffa och "hela världen är emot mig".
 
Den första är Stikos Det måste gå, en pärla som ännu inte kommit in på nån skiva utan endast släppts digitalt under en julkampanj 2012. Sedan dess har den vart med i alla stunder jag känner att jag behöver mer energi, stunder då jag tvekat, grinat illa eller helt tappat hoppet. Det kan va alltifrån en jobbig tenta, att orka med vardagen när man har mycket att göra till att orka gå till skolan en tidig morgon. När jag i maj förra året frågade hur han tänkte när han skrev den så sa han att det helt enkelt va om stunder då "allt känns drygt". Och det är precis så jag använder den också. Det hjälper.
 
Den andra är Den svenska björnstammens Allting kommer bli bra, som fanns med på deras tidiga EP Dansmusik 2010. Det var en av de första låtarna jag hörde med bandet och trots ett helt album och två nya singlar efter så är det fortfarande den bästa. På något sätt har den allt. Texten är inte helt uppenbar och har definitivt utrymme för tolkning, men för mig betyder den att allting kommer bli bra om man bara slutar älta och tänka för mycket. Den handlar om att gå vidare, släppa saker, få försoning och se nya vyer. Den hjälper mig när jag behöver bli påmind om just det, att vissa saker bara bör släppas för att ge plats åt nya. Det har den gjort sen den där första spelningen på Arvikafestivalens Orion-scen i juli 2010 och kommer fortsätta att göra ett bra tag till. 
 
Nu är det dags att sova. Imorgon ska jag, Emma och Hannamaria döda kalkyler i SPSS. Det är exakt lika kul som det låter. Men det måste gå. Och allting kommer bli bra.
 
Godnatt!
 
/Elise

Politik & debatt, kärlek & hopp

Tiden går så fort. Det är nu en vecka sedan Jokkmokks marknad invigdes för 409:e gången och jag och Sandra stod framför scenen på torget och gladdes över att Kristian Anttila skulle spela på Gasskas dagen efter. Vi visste mycket väl att årets marknad skulle präglas av politik, på ett avsevärt annat sätt än förra året. Redan i somras, när de första hoten om bojkott trillade in, förstod vi att denna marknaden skulle bli annorlunda, på många sätt. Men vi kunde inte innan veta exakt hur det skulle påverka oss. Vissa lyckades det säkert gå obemärkt förbi. Jag försökte förklara det politiska läget för vår franska rumskamrat som, trots att hon för tillfället bodde i Lappland, inte hade en aning om detta innan hon åkte till Jokkmokk. Några få lyckades säkert också hålla allt till en normal, turistig, festande nivå. Men jag tror ändå att de flesta av oss blev påverkade på ett eller annat sätt.
Känslan när jag stod i manifestationen och senare demonstrationståget var en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Efter att ha läst i månader om kampen i Kallak och i åratal om SD:s korkade bravader så stod jag plötsligt där och faktiskt gjorde någonting. Jag förändrade inte världen, jag fick inte bort Jimab från Kallak eller SD ur regeringen, men jag gjorde mer än att se på eller sitta hemma och läsa på twitter vad alla andra gör. Där hände någonting, och jag har ett konkret exempel på vad.
 
Igår införde Norrbottens länstidningar NSD samt Norrbottens Kuriren betalväggar för majoriteten av sina artiklar. Klickar man nu på en länk, ny eller gammal, så kommer man till en sida där man får välja prenumeration innan man kan gå vidare.
Jag följde båda tidningarna via twitter. Det var mitt (enda) sätt att verkligen hänga med i vad som händer i Kallak, styckmordet i Boden och Norrbotten i stort. Första reaktionen var alltså en rent egoistisk irriterad reaktion; "JAG vill läsa". Ju mer jag tänkte, läste på och funderade insåg jag dock hur denna irritation trots allt gick djupare än så. Det gick tillbaka till ett ideologiskt rättighetstänk. I ilskan som byggdes alltmer skrev jag följande på twitter:
En journalist (på nån av tidningarna, framkom dock inte vilken) svarade och ville veta varför jag var arg, så att han kunde förklara hur de tänkt. Därpå följde en diskussion om fri information och journalistik. Vi var oense om hur läget var och vart fokus borde ligga och längre än så kom vi egentligen inte. Vad vi sa mer exakt är egentligen irrelevant, för det jag vill säga med detta är att jag för två veckor sedan förmodligen inte ens skulle gå in i diskussionen. Jag hade nog inte ens skrivit en sådan tweet, sen hade jag tagit bort den om någon svarat som journalisten gjorde. Jag hade inte haft styrkan, modet eller säkerheten att ta diskussionen och faktiskt debattera för vad jag tyckte. Det är också sånt som hindrat mig från att engagera mig politiskt, att det nånstans bygger på att man måste vara så stensäker i sina åsikter - och våga säga dem med risk för att bli hårt kritiserad. Idag tvekade jag inte ens på vad jag skulle svara, jag skickade flera tweets med argument, åsikter och hänvisning till Åsa Petersen och bakgrunden till hennes dagsfärska avhopp från Kuriren. Jag svarade konstruktivt och icke-dömmande på hans motargument. När jag inte hade nåt att säga mer så sa jag inget mer, utan att för den delen känna mig besegrad eller förlorad.
 
Det finns många därute jag tycker har knäppa åsikter, rent idiotiska för att vara exakt. Man kan ta Jimmie Åkesson eller Jimabs VD Fred Boman som exempel. Tänker man på det känns livet, världen och politiken så sjukt hopplös. Det låter otroligt klyschigt det här, jag hör det själv, men på nåt sätt hjälpte det att stå där i manifestationen och demonstrationen i lördags och så konkret se - jag är inte ensam. Det finns så många, jag skulle säga majoriteten av Sveriges befolkning, som tycker SD skitarna är ena jävla puckon (inte så pk, jag vet, men man kan ju inte alltid vara det).
Den andra viktiga lärdomen jag drog i helgen var nämligen den att (klyschigt nog) så är det kanske ur kampen, glöden och motståndet som också kärleken och vänligheten spirar. Manifestationen var inte MOT SD, den var FÖR mångfalden. Demonstrationen var visserligen MOT gruvorna, men kanske allra mest FÖR samernas rättigheter, rätten till fast mark & rent vatten, en hållbar natur för kommande generationer o.s.v. Dessutom avrundade vi våra två sista kvällar med långa, djupa diskussioner med nya och gamla Bahai-vänner som utan att blinka öppnade sina famnar och hjärtan för oss. De ville veta vad vi kände, tyckte och tänkte, utvecklas och vidga sina vyer. Trots att vi aldrig träffats innan brydde de sig om oss, utan att döma eller stämpla. Jag har aldrig varit med om något liknande. Igår fick jag ett sms från en av dessa, Lua från Husby, som förklarade hur glad hon var att vi träffats och pratat och hur gärna hon ville träffa oss igen. Jag trodde nästan jag skulle börja gråta, så fint var det. På kvällen skrev jag klart mitt blogginlägg om marknaden (föregående inlägg) och idag postade jag det på twitter, med en tagg till Lovisa Negga eftersom hon ju fanns med på bilder och tidigare svarat väldigt glatt på det. Jag fick svar:
Detta må vara fyllt med klyschor och emojis - men det kom direkt från hjärtat! Och kanske är det så vi förändrar världen? Mod, styrka, energi och slagord i all ära. Men få saker slår kärleken vi visar till varandra på olika sätt. Ur den växer automatiskt allt annat. Som att ur kärleken till mångfald och personers olikhet växer styrkan att besegra SD. Eller ur kärleken till orörd natur och rent vatten växer styrkan att motarbeta gruvan.
Eller för den delen en så vardaglig sak som att krama mamma när precis allt känns skit.
 
Jag hoppas jag fick sagt något med detta resonemang och inte bara snurrade till det och sammanfattade allt med uppenbara floskler. Vill ni förresten läsa mer om den politiska hetluften under marknaden rekommenderar jag starkt denna: En annorlunda Jokkmokks marknad - internationalen.se
 
Nu ska jag sova. Även det behövs för att hålla uppe styrkan och energin. Godnatt.
 
/Elise

När man kikar i utkastet

Satt just och skulle rensa mitt utkast här å bloggen. Insåg att jag hade lite för mycket. Många påbörjade resonnemang, oavslutande tankar och saker som tagna ur sitt sammanhang inte alls hänger ihop, som detta:

"- Jag smälter ner en ask fruxo på en sked och silar den
- Sluta aidsa dig!
- Jag gillar att titta på dina bröst idag. Eller ja, nedanför snarare. Magnus är ju inte mitt på dina bröst direkt."

"Den rökande killen
Den stora skillnaden på huset mitt emot, förutom att Bella flyttat in där, är att det även har tillkommit en kille i byggnaden som röker. Eftersom ingen lägenhet där har balkong så måste han gå ut på gården varje gång, i ur och skur. Han står alltid på samma ställe, vid husknuten av den gula förrådslängan och har alltid en hoodtröja med luvan uppdragen. Så mycket mer än så är det inte, men eftersom det är precis i mitt blickfång från min studieplats vid skrivbordet där jag i stort sett bott de senaste dagarna så känns det nästa som att vi känner varann. Borde kanske vinka en vacker dag."

"Här sitter jag och Svennis och myser. Snorvalpen är snart 8 år. Tiden går så fort...
Har för övrigt varit mycket fika den här veckan"

"Jag och Sandra skrev som vanligt om musik på facebook idag. För första gången använde jag uttrycket norrbottenspop"

Vet att jag vart dålig på att skriva senaste tiden. Har ändå mest vart tentaskrivande, seminarier, föreläsningar och planeringar. Men ikväll kommer Sandra och imorn åker vi till Jokkmokk! Så blir en rapport i nästa vecka :)

So long!

/Elise


Mellan moral och upplevelse - bojkottens vara eller inte vara 2014

I förrgår damp nyheten ner om att "den första gayaktivisten i OS-sammanhang gripits", i samband med att OS-facklan passerade genom en rysk stad. Personen i fråga viftade med en regnbågsflagga och gick över avgränsningarna för publiken och blev då "attackerad" av en säkerhetsvakt i OS-kläder. Aktivist-sajten Allout gick direkt ut med en namninsamling för att få huvudsponsorerna till evenemanget (bl.a. Coca Cola) att säga ifrån.
 
USA:s president Barrack Obama har sedan tidigare meddelat att han inte kommer och skickar istället en delegation av två f.d. amerikanska idrottare som båda är homosexuella. Svenske hockeyspelaren Johan Forsberg gick ut och sa att han bojkottar OS i Sotji (även om han förvisso aldrig va aktuell att tas ut i truppen).
Samtidigt lanserar Tyskland sina olympiska landslagsdräkter. Regnbågsfärgade. SOK meddelar också att om svenska olympier vill visa regnbågsfärger under evenemanget så är det fritt fram.
 
Som vi kan se så finns det alltså två sätt att tackla det moraliska dilemmat i att delta i ett idrottsevenemang i ett land som så starkt präglas av icke-moraliska (med våra ögon sett) synsätt: 1) bojkott. 2) passa på att visa vad du och resten av världen tycker när du ändå är där. Så vad är då bäst? Det finns förmodligen lika många svar och argument för eller emot detta som det finns människor som ens funderar på det. Men eftersom jag själv skall åka och besöka ett av evenemangen i Sotji (Paralympics), så har jag nästan blivit tvunget till att verkligen bilda mig en uppfattning i frågan.
 
Jag har en regnbågsfärgad mössa (se föregående inlägg för bild). Den är egentligen på intet sätt kopplad till HBTQ-rörelsen, den är köpt i Indien och stickad i Nepal. Den hade bara väldigt fina färger och det var därför jag valde att köpa den för 4,5 år sedan. För ett tag sedan plockade jag fram den och sa skämtsamt till mamma "Haha, denna borde jag ju ha på mig i Ryssland!" Varpå hon svarade, helt seriöst: "Klart du ska!" Jag viftade dock bort det som ett skämt och sa: "Nä, men det går ju inte, då hamnar jag väll i fängelse!". Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det där med mössan. Kommer jag våga? Är det värt det? Hur känsligt är det? Kommer jag kunna vifta bort det om någon säger något? Länge var det för mig självklart att jag absolut inte kunde ha på mig den, eller ens ta med mig den.
Jag har ändrat åsikt.
 
Att överhuvudtaget åka till Ryssland är lite av ett moraliskt dilemma. Ska jag verkligen stötta detta land med mina utgifter? Där köper jag en matrjojska-docka som i det långa loppet ger skattepengar in i Ryska statskassan som betalar de poliser som griper homosexuella ryssar som bara är sig själva. Kan jag verkligen stå för det?
Nu sitter jag dock här, med en flygbiljett i handen och hotellbokning gjord. Jag kommer att åka. Jag är medveten om att det i sig är en symbol för stöttande av ett land jag inte stöttar. Men som jag ovan beskrev; det finns alltid två sätt att hantera situationen. Jag valde den andra. Jag åker till Sotji, jag kommer se Ryssland, OS-arenan och det Ryska folket. 
Men på den arenan ska jag våga stå med min regnbågsfärgade mössa. Jag ska ta tillfället i akt istället för att skämmas och fega ur.
 
En månad innan detta ska jag och Sandra återigen åka till Jokkmokk och Jokkmokks Vintermarknad. När vi förra vintern lämnade Jokkmokk och sa: "Åh vi måste hit nästa år igen!!" så visste vi ingenting om det nya läge Jokkmokk som ort och kommun skulle befinna sig i nu. Nu har gruvdebatten tagit över och påverkar så mycket. Frågan om en samisk bojkott av marknaden lyftes redan i somras och flera tog redan då ställning till att genomföra detta. Så sent som idag meddelade sångerskan och gruvaktivisten Maxida Märak att hon bojkottar marknaden då hon säger att kommunen är hycklare som dels vill ha marknaden och har tema renen, samtidigt som de nära förintar rennäringen i kommunen med sina gruvplaner.
Jag och Sandra gruvade oss (ursäkta den omedvetna ordvitsen..) ordentligt för detta i somras, och var delvis inne på att inte åka. Vi frågade våra nyfunna filosofiska vänner i Bahai-rörelsen hur de såg på detta och efter lite diskuterande kom vi ändå fram till att det bästa skulle vara att vara där och medverka för att göra skillnad på plats. Sedan dess har gruvfrågan eskalerat i Jokkmokk och stämningen inför marknaden är något spänd. Jag och Sandra inser att syftet med årets resa kan komma att bli lite annorlunda än förra året, och ganska långt ifrån vad vi trodde innan sommarn. Istället för att bara avnjuta renrace, renrajd, marknadsområdet och Gasskas-spelningar så kommer vi även få uppleva anti-gruvdemonstrationer, gruvseminarie och andliga stunder i Bahai-tältet.
Det i sig är inte sämre, bara annolrunda. Förhoppningsvis kan vi medverka till mer genom att vara där, än om vi stannat hemma och stirrat in i väggen.
 
Så, bojkott eller inte? Var och en måste diskutera sig fram till sin egen ståndpunkt. Ja vet min nu. Vet du din?
 
/Elise

Blundar tills jag skymtar lyckan (allt är bra nu)

Ligger inte så i fas med skolan som jag borde.
Ligger inte så i fas med denna tidszon än.
Men det löser sig alltid.
 
Imorgon ska jag se Kristian Anttila här i min stad.
(Allt är för bra nu)
 
 
/Elise
 

En vandrande hjälte och en fallen hjälte

En fin nyhet väntade när jag kom hem idag; turnéplanen för Stiko Per Larssons Vandringsturné 2014 börjar ta form. 30/4 - 6/6 så vandrar den spelande dalmasen mellan Öland och Leksand på sin åttonde vandringsturné totalt och tredje vandringsturné till förmån för SOS Barnbyar i Ukraina. Fin vårtradition! Vandringen tar vägen via Gävle så jag och Linnea planerar att åka dit i slutet av maj, hälsa på Rosa, rida, se Stiko och mysa :) Längtar redan!
Kontiki, Göteborg. Maj 2013.
 
En dålig nyhet trillade dock just in på sociala medier: Nelson Mandela har gått bort. Nelson har länge varit en idol och förebild för mig och det känns tungt att en så fin människa försvunnit från denna värld. Men åldern tar oss alla tillslut, och vi får va glada för den inspiration och gärningar som denna man bidrog med under sin 95 år långa livstid. Vila i frid!
 
/Elise

Psst! Du har väll inte missat att...

...om bara en vecka så börjar Musikhjälpen 2013? 9-15/12 sitter Kodjo Akolor, Emma Knyckare och Sarah Dawn Finer i en glasbur på Gustav Adolfs Torg i Göteborg och samlar in pengar till förmån för arbetet för att alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet. Ni som känner mig vet hur mycket jag brinner för detta, och jag skall försöka lyssna så mycket som det går under min sista praktikvecka - detta är ju årets händelse!
 
Förra året samlades det in 23.301.823 kronor (varav 2400 kronor från vår Angelheads-insamling). Hur mycket skall det slås med i år? Alla kan vi bidra, genom att önska låtar, starta insamlingar och sprida ordet. Ställ dig inte utanför, gå med i Musikhjälpen-gemenskapen!
 
http://musikhjalpen.se
Musikhjälpen på Facebook
Musikhjälpen på Twitter
 
P3 och SvtPlay, dygnet runt i en vecka. Snart kör vi! :)
 
/Elise

Gállok #2

Idag är det hundra dagar kvar till Jokkmokks Vintermarknad 2014 och med det började en del av programmet att släppas på marknadens hemsida. Vi har att se fram emot; nya renrajder, nya renrace, utställning om queer och samer, temakväll om renens historia, andrum med våra vänner från Bahai och mycket mer ♥ Så peppad!!
 
En annan intressant föreläsning är på temat "Gruvboomen - vad ger den och vad kostar den?", ett högaktuellt ämne i hela Sápmi och kanske framförallt just Jokkmokk. Demonstrations-campen vid Gállok är sedan ett par månader nedmonterad, men kampen fortsätter. I lördags anordnades en stor demonstration i centrala Stockholm mot gruvetablering i Sverige och världen, speciellt på ursprungsbefolkningens marker. Även representanter från Gruvmotstånd utan gränser inom Latinamerikagrupperna var på plats, bl.a. en från Quechua-befolkningen i Peru.
En timme av demonstrationen går att se tills på lördag i SvtPlay.
Fantastiska Maxida Märak jojkar på Mynttorget i Stockholm 2013.10.26
 
Idag har också Jokkmokks Kommun suttit ner bakom stängda dörrar för att ta beslut i gruvfrågan. Resultatet blev ett antal frågor till gruvbolaget Jimab.
Vad som gör mig mest arg idag är dock denna artikel, angående för- och nackdelarna med gruvan och åsikterna kring den. Att säga "rennäringen kommer att påverkas måttligt" för att i nästa mening säga "en flyttled som går utmed södra delen av halvön skärs av, samt två rastbetesområden som ligger direkt söder om det planerade dagbrottet blir helt eller delvis otillgängliga." Ordet måttligt är uppenbarligen subjektivt...
 
Läs mer från idag:
Varken ja eller nej till gruvan - Sameradion
Gruvekonflikten i Jokkmokk kan bli Sveriges svar på Altakonflikten - NRK Nordnytt
Inga klara besked om gruva i Jokkmokk - Sveriges Radio P4 Norrbotten
Åtal väntas för gruvmotståndare - Sameradion
Kolonialt tänk kring ändliga resurser - Svt Debatt
"Vi har samma vilja att få stop på det här vansinnet" - Sameradion
 
Idag har vi för övrigt flyttat, en bit upp i Arequipa till ett projekt där vi under morgondagen skall påbörja vårt arbete. Mer om det då!
 
/Elise
 
P.s.1. Missa inte Maxidas fantastiska syster Mimi och hennes poetryslam:
Hänta extras förstasida m.m.
What local people?
D.s.1.
 
P.s.2. Maxida och Mimi tillsammans i en protestkonsert i Gállok från augusti:

Flykten slutar här

 

Flykten slutar här

Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.

Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.

Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också! Flykten slutar här.

/Elise


Det skall finnas unga vid varje beslut som fattas

Nyss satt jag med tårar i ögonen efter att ha sett min f.d. PUR-kollega och nuvarande Inspirationsdags-kollega Tova prata i Gomorron Sverige om 16-åriga Malala Yousafzai, som förra året blev skjuten i huvudet för att hon uttalat att alla flickor har rätt att gå skolan. Hennes kamp och påtryckningar från Plan har lett till att FN instiftat en internationell flickdag - idag den 11e oktober. Malala var också nominerad till Nobels fredspris som idag avslöjades i Oslo (och tyvärr inte gick till Malala).
 
"Man måste ju tänka hela världen, man kan ju inte bara sitta här och tänka att det händer på nyheterna, det händer inte här. Så jag tror det är väldigt viktigt att om vi alla tillsammans engagerar oss så kan vi faktiskt göra skillnad i de här frågorna. Det är inget som säger att det måste vara så att flickor inte går i skolan. Det här kan vi förändra om vi arbetar tillsammans, då tror jag det är väldigt viktigt att vuxna tillsammans med barn arbetar, så inget barn står själv och arbetar"
- Tova Andersson, ordförande Plan Sveriges Ungdomsråd
Därför bör Malala få Nobels Fredspris - Tova Andersson på Svt Debatt
 
Idag var vi på studiebesök på en organisation som jobbar för kvinnors rättigheter på landsbygden, t.ex. genom att hjälpa dem komma in i de lokala regeringarna, hjälpa dem till utbildning samt registrering för id-handlingar (som i sig ger en rätt till saker i samhället). Återigen blev det tydligt för oss hur snedvridet systemet är och hur ganska små saker kan göra stor skillnad. Utbildning borde vara vägen till inflytande och ett bättre liv, men det är inte alltid så lätt. I Arequipa-området har 70% av kvinnorna universitetsutbildning - men ändå knappt någon kontroll över pengar eller politik. I Puno, en bit nordöst om Arequipa, är de flesta kvinnor analfabetister men har genom små företag skaffat sig ekonomisk och politisk makt.
 
Det handlar om inställning och möjligheter, tänk om vi kunde få kvinnorna både högutbildade och högt uppsatta - på samma premisser som männen? Och tänk om vi där också kunde få med de unga - barnen och ungdomarna - till att bestämma över det som berör dem? Tänk om vi faktiskt kunde lyssna på allt bra de har att säga. För barn är inte bara framtiden - de är nutiden - och har all rätt i världen.
 
/Elise

Du har ju aldrig tolkningsföreträde på vad nån annan har upplevt

 
"Det skulle vara ni" - Ligga med P3
 
Dagen idag har kommit att handla ganska mycket om att acceptera och respektera människor och vad vi tror på, upplever och väljer att göra i livet. Det började i förmiddags när vi under vår veckliga reflektionstimme även fick träffa German (en annan German än vår handledare German) som var präst i San Francisco katolska kyrka här i Arequipa. Temat var religion och hur det påverkar det sociala samhället och det sociala arbetet här i Peru. Det var intressant att lyssna och kritiskt reflektera över vad han sa, men den mest fruktsamma diskussionen var kanske den som vi fem satt kvar och hade på svenska när de andra gått hem. Vi fortsatte på temat religion och vad som sagts under förmiddagen, men det blev fler personliga exempel, då den kanske största krocken blev mellan mig som ateist och Alexander som ortodox kristen. Efter lite diskussioner angående gud, fördomar, fakta och åsikter i allmänhet kom vi fram till kärnan i det hela: det spelar egentligen ingen roll vad vi tycker om varandras åsikter, för i slutändan handlar allt om att ändå respektera varandra för de vi är och vad vi vallt att tro på i livet. Så att säga är detta grunden till hur vi skall kunna samleva i ett multikulturellt och globalt samhälle.
 
Den andra händelsen på temat inträffade nu ikväll när jag pratat med Sandra och konstaterat att vi båda måste lyssna in oss på Ingrid och speciellt hennes låt om sexuella trakasserier. Ingrid Stenlund är ett Ark-fan jag halvt träffat nån gång, men det spelar egentligen ingen roll. Hon skriver låtar, sjunger och spelar ukulele. Och inte minst så har hon gjort något så viktigt som att uppmärksamma hur sexuella trakasserier på högstadiet ignoreras av personal, elever och skolledning, efter en händelse som hennes vän blev utsatt för. Sen, så vet jag att hon även är vän med Astrid Johansson, årets Luleåbo 2013 efter att ha reagerat på Tunaskolans diskriminerande toalettbild. Om det har något med Ingrids låt vet jag dock inte, men hur som så finns det några riktiga hjältar därute - som vägra att inte bli accepterade och respekterade för de som de är.
 
/Elise
 

Så kom vite man, ville dra järnväg fram

Ni kanske minns den där töntiga låten som spelades och sjöngs när jag var barn; "då sa den tappre siste mohikanen, vilda västern är ej som förut"? Den är väll förmodligen både stigmatiserande och förlöjligande. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.
 
Vi har mycket att studera inför resan till Peru, så den här helgen kommer till stor del ägnas åt plugg. För att värma upp inför det ändlösa läsandet av artiklar på engelska så såg jag lite av en film som vår lärare tipsat om: Kanyani. Filmen handlar om en man från ursprungsbefolkningen i Australiens inland som berättar om hur hans folk levde efter naturen och vad den gav - tills kolonialisterna kom och sa att de inte fick göra det; tog över deras mark, skövlade deras skog, våldtog och mördade befolkningen. Det var så deprimerande att jag inte klarade av att se mer än hälften. 
 
Men det mest deprimerande i det här är inte att det gjordes för hundra år sedan. Det mest deprimerande är att vi:
1) idag, med all den kunskap och utveckling vi haft, fortfarande gör detta. Vi borde veta så mycket bättre!
2) tror att det bara händer i u-länder och mindre utvecklade samhällen, när vi har det mitt framför näsan i hela nordeuropa
3) har en konvention som skall stärka detta - som Sverige inte har ratificerat, men däremot nästan hela Sydamerika. Vem kallar sig utvecklad?
 
Idag firar Kamp Kallak delsegern i att deras kamp nått så mycket uppmärksamhet att media i hela världen skrivit och talat om det. Men provsprängningarna genomfördes och malmen forslades ut från området för att analyseras. Nu får vi hålla tummarna för att gruvplanerna går i stöpet, även om skadan på marken redan är gjord.
 
Nåväl. Dags att sluta vara politisk och fortsätta plugga.
 
/Elise

Tidigare inlägg
RSS 2.0