Kitok #2

Efter månader av tystnad så börjar det höras från Magnus Ekelund igen. På måndag släpps första singeln från nya projektet Kitok, som till skillnad från Magnus Ekelund & Stålets indiepop, är rockig hiphop. Med andra ord - något helt annat. Låten, Sista Utposten, premiärspelades i P3 igår och idag släpptes en tillhörande video.
Jag skall inte säga att jag är skeptiskt, jag har bara inte vant mig än. Sista Utposten har inslag av Magnus sväviga musik men med ett helt nytt hugg, en skrikig vers och på det hela mycket mer intensiv än vi vant oss vid. Sen är det viktigt att påpeka att man inte alls bör jämföra Stålet eller Elmo med Kitok. På samma sätt som man inte jämför Håkan Hellström med Lilla Namo.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer bli, hur jag kommer att känna inför det här släppet. Kommer jag gilla det bara för att det är Magnus? Kommer jag tvinga mig till att gilla det, bara för att det är Magnus? Jag vill verkligen inte det, jag vill se det som det är. Och eftersom jag lyssnar på en del hiphop annars också så är det ju inte omöjligt att jag kommer gilla det för vad det är; bra svensk hiphop. Men nu när det släppts så känner jag snarare att jag har svårt att gilla det just för att det är Magnus. På nåt sätt så är ju detta det som tog hela Magnus Ekelund & Stålet "ifrån mig" och kanske har jag inte förlåtit det än. Eller så hänger jag inte rikigt med i de berömda Ekelundska svängarna.
Jag tror dock att detta kommer att bli bra, att jag om ett halvår när jag (förhoppningsvis) lyssnat på hela skivan och låtit allting landa, kommer att se det för vad det är på ett helt annat sätt än nu.
 
Vad som jag återigen börjat reflektera över är vad det där året med Magnus Ekelund & Stålet egentligen gav. Vad det betyder idag såhär nästan ett halvår efter att allting tog slut. Jag fick drygt ett år med det där bandet, 15 månader och 8 spelningar. När jag tänker tillbaka på hösten 2012 tänker jag inte på stunderna som var jobbiga, på tidiga mornar på bussen i ett mörkt och slaskigt Göteborg. Jag tänker på mysigt novembermörker och tre fantastiska spelningar i Göteborg och Mellerud. På glädje, skratt, väntan och musik. Det är svårt att se hur den hösten hade varit om bandet inte kommit in i mitt liv några månader innan.
 
Och hur Kitok än blir så kommer det där aldrig att försvinna.
 
 
/Elise
 

Ljudmolnet och annat musikaliskt - 2013

Det mest ambitiösa när man har en blogg vore väll att göra en årskrönika och månad för månad gå igenom vad man gjort under 2013. Men det har jag varken, tid, energi eller ambition att göra. Istället får ni nu läsa om mitt musikår 2013 och hur jag ser vidare på musikåret 2014. Kan verka oerhört ambitiöst, men då ska tilläggas att denna jobbats på sedan november. Årets 20 bästa låtar, Årets 5 bästa osignade, Årets 4 bästa musikvideos samt 8 artister/band/projekt att se fram emot under 2014. Läs, lyssna och njut!
 

 
Under året har jag jobbat med en spotifylista där bara de allra bästa nya låtarna från året har fått komma in. 2013 har bjudit på några storslagna låtar av mina favoritartister och sållning har inte varit enkel. Men här är de; 20 st. Utan inbördes ordning.
 
Skända flaggan - Mattias Alkberg
(Mattias Alkbergs Begravning, Teg Publishing)
Mattias Alkberg – Skända flaggan
 
Under hösten 2012 fick jag upp ögonen för Mattias Alkberg, hans soloprojekt och skivorna med Mabd. Med tiden kom jag att förstå hur stor och viktig han är och varit för popsverige, hur han är en indiepop-ikon som bidragit med så mycket. Mattias Alkbergs Begravning lät spännande och återigen nytänkande, en dödlig injektion i en annars ganska så pretto pop-värld. Skända flaggan smygsläpptes på Mattis hemsida redan på julafton 2012 för att sedan bli vinylsingel i början av februari 2013. Låten är, förutom en gungande och bra poplåt, också ett politiskt statement som inte är rädd för att säga vad den tycker rakt ut. Med andra ord så speglar den perfekt Matti som person och artist. Jag fick glädjen att se en av detta kortlivade bands två spelningar, den unika på Dramaten i Stockholm i april. Det kommer jag alltid bära med mig. Och jag ska aldrig sluta skriva kuken på svenska flaggan.
 
Lyssna också på: Mattias Alkberg – Aldrig mera skog
 
Mihá Ja Gievrra - Lovisa Negga
(Mihá Ja Gievrra, Bite Records)
Lovisa Negga – Mihá Ja Gievrra
 
I samband med samernas nationaldag 6/2 släppte fransk-samiska sångerskan Lovisa Negga sin samiska debut Mihá Ja Gievrra. Jag minns att jag precis hann ladda ner den för att lyssna på bussen till Jokkmokk och älskade den elektroniska poplåten tillsammans med dessa vackra lulesamiska ord. Mihá Ja Gievrra är inte heller bara vilken liten låt som helst, den är viktigt. För det första så betyder titeln "Stolt och stark", för det andra är det ett sätt att visa både samer och andra att man i vuxen ålder kan återta sitt ursprung och sitt språk - och har rätt att göra det. Lovisa har bytt från sitt franska till sitt samiska efternamn, börjat lära sig lulesamiska med hjälp av sin morfars gamla ordlista och visar att hon både vill och kan ta plats i Sápmi. Go girl! Eller; Tjiehppe niejdda!
 
Lyssna också på: Lovisa Negga – Ögonguld
 
Vinklar - Ludwig Bell
(Jag måste räknat fel, Razzia Records)
Ludwig Bell – Vinklar
 
Ludwig Bell, den mångsysslande artisten/låtskrivaren/läkarstudenten/programledaren, släppte sin debutskiva Jag har försökt förklara redan 2010 men det var först i och med Vinklar som jag upptäckte hans musik på allvar. Det är svårt att förklara egentligen, men det är nåt med den här låten som bara får mig att vilja lyssna igen och igen och igen. Kanske är det depserationen och lidandet i Ludwigs röst eller kanske är det sättet i texten där han vill säga något rakt ut till någon, men istället skriver en sångtext om det. Likt hans andra texter som t.ex. Jag är en idiot och Taxi. En saker är säker, Vinklar kommer för alltid var en stor del av mitt musikår 2013.
 
Lyssna också på: Ludwig Bell – c/o Satan
 
Det kommer aldrig va över för mig - Håkan Hellström
(Det kommer aldrig va över för mig, Universal music)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
 
Om Håkan Hellström släpper skiva så är det helt enkelt oundvikligt att en av låtarna hamnar på en sån här lista gjord av mig. Punkt slut. Jag minns första gången jag hörde den, när den va nysläppt på spotify och var det alla pratade om. Jag lyssnade en gång och sedan tänkte jag: "Jamen självklart. Såklart är har han gjort det igen. Såklart är den helt fantastisk. Såklart älskar jag den från sekund ett och rad ett." Det var liksom ingen överraskning, samtidigt tog den mig med storm. Det kommer aldrig va över för mig är en berättelse om ett liv, om att utvecklas och ändå fortfarande vara precis lika feg. Om att aldrig sluta vilja ha saker, och aldrig sluta ha svårt att förklara det. Återigen har han lyckats göra en låt och en text som går rakt in i alla små bultande indie-hjärtan och fyllt på dem med det hopp som så ofta saknas. Det kommer aldrig va över för Håkan, det kommer aldrig va över för mig och det kommer aldrig va över för oss.
 
Lyssna också på: Håkan Hellström – När lyktorna tänds
 
Skuggor - Magnus Ekelund och Stålet
(Dödskult, Teg Publishing)
Magnus Ekelund & Stålet – Skuggor
 
Om jag nu ändå skulle behöva välja en enda låt från 2013 så skulle det troligen bli denna. Få låtar i mitt liv har fått mig att känna så många känslor samtidigt som den här. Det startade egentligen redan på Luleåkalaset 2012 då jag och Ida såg Magnus & Stålet för andra gången och Skuggor premiärspelades. Låten spelades sedan på varje av de fyra spelningar vi såg med bandet under hösten. I början av 2013 släpptes den äntligen, som andra singel till mästerverket Dödskult. Den dagen minns jag tydligt, för jag grät när jag lyssnade igenom den första gången på Spotify. Sedan laddade jag ner den på itunes och lyssnade om och om igen hela vägen till skolan. Än idag, efter otaliga lyssningar, kan jag inte hjälpa att jag känner ett känslosvall varje gång. Det är som att den nämner allt det som är viktigt, jobbigt och sant med livet. Som att kärlek aldrig växer i mörker, att man ibland kan bli så rädd att aldrig hitta ut men att man måste släppa taget och välja livet. Det bombastiska introt är som från en annan värld. Vi hörde det för allra sista gången live, på en strand i Luleå i mitten av augusti. Magnus Ekelund & Stålet finns inte mer, men Skuggor finns kvar för alltid.
 
Lyssna också på: Magnus Ekelund & Stålet – Du och jag mot världen
 
Du hör inte hemma här - Stiko Per Larsson
(Järnbärarland, Warner music)
Stiko Per Larsson – Du hör inte hemma här
 
Du hör inte hemma här, eller "Pingislåten" som jag och Elin kallade den, hörde jag för första gången under Vandringsturnén 2012. Jag föll direkt för den lite osammanhängande och flummiga texten som både innehöll pingis, ninja och indian. Stiko i ett nötskal, samtidigt med en ovanligt lekfull touch. För mig handlar den inte om att inte höra hemma på en specifik plats, utan snarare en känsla av att inte höra hemma i denna värld överhuvudtaget. När samhällets normer säger att du måste vara bra på så mycket och du inte kan leva upp till de kraven. Låten med det raffiga introt kom med på Stikos fjärde album Järnbärarland som släpptes i våras och har gått varm i skivspelaren hemma. 
 
Lyssna också på: Stiko Per Larsson – Gilla falla
 
Starmachine2000 - Wintergatan
(Wintergatan, Sommarfågel records)
Wintergatan – Starmachine2000 
 
Sen Detektivbyrån la av efter sommaren 2010 så har det vart tyst från den instrumentala värmlandspopen - tills förra hösten. Då släppte f.d. detektiven Martin Molin singeln Sommarfågel med sitt nya band Wintergatan (då stavat med V). Därpå följde några månader av tystnad, innan det blev klart med albumsläpp, turné och ny singel under våren 2013. 1 maj, samma dag som albumet Wintergatan släpptes digitalt, var jag på plats på Pipeline i Sundsvall för Wintergatans världspremiär och turnépremiär - en spelning jag sent glömmer.
Andra singeln för debutalbumet blev Starmachine2000 en plingplongande speldosepop-låt som svävar rakt in i hjärtat och bjuder upp till dans. Videon innehåller en inledande episod om hur instrumentet för att göra låten uppfanns. För om det är något som är signifikant för Wintergatan så är det just uppfinningsrikedom och att inte begränsas av det faktum att instrumentet man vill ha ännu inte finns.
 
Lyssna också på: Wintergatan – Slottsskogen Disc Golf Club
 
Raging River - Könsförrädare
(Curse All Law, Teg Publishing)
Könsförrädare – Raging River
 
Ett band som slog ur det lilla, men som tagit hela pop-Sverige med storm, är Luleåbördiga numera Malmöbaserade ynglingarna i Könsförrädare. Här har vi två fantastiska sångröster, ett musikaliskt djup och en bredd bortom mycket jag har hört. Det är politik som både är förklädd och övertydlig på samma gång. Den fullknökade spelningen i Potatiskällaren på Musikens Makt sitter kvar på näthinnan. Raging River har allt; stämmsång, en exploderande refräng och en stark text. Könsförrädare är dåtid, nutid och framtid. De är här för att stanna och ta över världen.
 
Lyssna också på: Könsförrädare – Death to Stories
 
Caught In A Nightmare - The Glorias
(Reaching for eternity, DigiNorth)
The Glorias – Caught In A Nightmare
 
Jag valde länge mellan Caught In A Nightmare och The Glorias debutsingel Norah, båda fantastiska synthpop-låtar som platsar som årets bästa. Men valet föll ändå på Caught In A Nightmare, när hjärtat fick välja. När Norah släpptes som singel släpptes också Caught In A Nightmare i smyg på Soundcloud och vid första intrycket var det också den som fångade mig mest, medan Norah tog ett tag att verka. "Who am I, what am I doing here?" är väll en fråga vi alla ställer oss någon gång och den här låten är inte bara en slags tröst utan också en slags vägvisare.
 
Lyssna också på: The Glorias – Norah
 
Även En Idiot - Hökartorget
(Även En Idiot, Hökartorget)
Hökartorget – Även En Idiot
 
På Indiedagis i somras spelade duon Summer Kid, två av medlemmarna från Hökartorget. Bandet var då bara något jag sett Jerry skriva om någon enstaka gång, men inte uppmärksammat något särskilt. I början av hösten släpptes videon och singeln Även En Idiot och efter en lyssning och tittning så var jag fast. Det är rapp, glad och smärtande pop precis som man vill ha den. Under hösten har den gått på repeat och blir bara bättre och bättre. Jag ser fram emot en fullängdare med dessa Hedemora-bor.
 
Lyssna också på: Hökartorget – ADHD-skalle
 
Va kvar - Veronica Maggio
(Handen i fickan fast jag bryr mig, Veronica Maggio AB)
Veronica Maggio – Va kvar
 
Att en låt med Veronica Maggio skulle hamna på min årsbästalista förvånar nog mig mer än nån annan. Sedan jag avslutade en kort Veronica-period i samband med hennes andra skiva Och vinnaren är... nån gång på gymnasiet, så har jag haft väldigt svårt för henne och hennes musik. Jag tyckte vissa låtar, som Satan i gatan, var helt okej från tredje albumet med samma namn. Men inför släppet av hennes fjärde platta, Handen i fickan fast jag bryr mig som släpptes låt för låt på spotify, så kände jag att det var dags att vända blad och ge denna Uppsala-blondin en ny chans. Låten Va kvar fastnade direkt och blev min främsta pepplåt under hela vistelsen i Peru. När saker och ting var svåra eller tuffa hörde jag texten i huvudet "Hårdare än asfalt ville jag va, i kylan på balkongen lovade jag mig själv igen att brinna tills min aska blir till lava, med pannan emot väggen lovade jag mig själv igen". Kämpa, kämpa och kämpa. Om Skuggor är soundtracket till hela 2013 är det här specifikt till hösten 2013.
 
Lyssna också på: Veronica Maggio – Hela huset
 
Goliat - Laleh
(Colors, Warner music)
Laleh – Goliat
 
Laleh är och kommer alltid vara en av de mest fascinerande, vackraste och bästa artister musiksverige har sett. Mycket har hänt med hennes karriär senaste tiden, sedan hon var med i Så mycket bättre. Inte längre så indie, men ändock så bra. Trots surret kring denna persiska Hammarkulle-tjej så behåller hon på sitt femte album samma goa känsla och tvåspråkighet. Här snackar vi om en tjej som främst av allt är sig själv och går sin egen väg. Och det är också lite det som Goliat, skivans enligt mig främsta spår, handlar om; den lilla revolutionen. En revolution som startar med en själv. Vi kan ta över världen, bara vi tror att vi kan det. Vi kan slåss mot Goliat, eller vilka orättvisor som helst, bara vi tror det.
 
Lyssna också på: Laleh – Colors
 
Sång För Trolösa - Kristian Anttila
(Popruna 2003-2013, Halmstrå)
Kristian Anttila – Sång För Trolösa
 
Tillsammans med Magnus Ekelund & Stålet är Kristian Anttila den musiker som blev den största delen i den omsvängning mitt musikintresse gjorde under 2012. Min första spelning med Kristian såg jag redan 2010, då som förband till Hästpojken på Lisebergs stora scen och jag tyckte det rentav va jättedåligt. Efter det hade jag svårt att ge honom en ny chans. Vad jag dock inte kom undan var det faktum att han gjort den fantastiska låten Västra Frölunda som blev en av de viktigaste låtarna under våra klubbkvällar på Saturn i Göteborg. Ida gillade Kristian och därför såg vi honom på Yran förra sommaren, jag var tvungen att börja medge för mig själv att hans musik inte var så dum i alla fall. Under sommaren och hösten avlöstes flera spelningar med honom och efter det var det kört. När vi kom in på 2013 så blev han klar för att spela på Café Gasskas i Jokkmokk, en kväll som är och alltid kommer att vara en av de bästa i mitt liv. Popruna, ett samlingsalbum från Kristians tio år som artist, släpptes i oktober och Sandra kirrade mitt exklusiva exemplar på signeringen på Bengans i Göteborg. Efter första lyssningen på Spotify så fastnade jag direkt för Sång för trolösa p.g.a. stor igenkänningsfaktor. "Jag tror inte på ödet, jag tror inte på Gud [...] det blir tomten jag tror på i jul". Det är en nygammal jullåt, skriven av Kristian 2008 och smygsläppt redan julafton 2010, men det här är första gången den släpps på skiva. Den är lugn, saklig och säger kanske mer än nån av hans andra låtar. Känslan av att vara vilsen när alla andra verkar veta precis vad de söker och har funnit.
 
Lyssna också på: Kristian Anttila – Säg Nej Till Mig (med El Perro Del Mar)
 
Snö - Barnen
(Porträtt Av Ett Oskyldigt Barn, DigiNorth)
Barnen – Snö
 
Vi satt framför strandscenen på Musikens Makt och BDPop djade med blandad norrbottnisk indie. Vi kände igen band som The Magnettes och The Glorias. Men så spelas en låt med en text som får oss att haja till; det här låter ju jättebra! Vi lyssnade noga och googlade på texten. Det visade sig vara bandet Barnen från Piteå, ett av de band som under våren spelat på Magnus Ekelunds "Lillans måndagskonsert". Med fler lyssningar på soundcloud, spotify och YouTube under hösten så har de bara växt och växt. Jag hoppas innerligt att dessa gymnasieungdomar får utvecklas och bli nåt stort en dag. Snö har alla komponenter som en riktigt bra poplåt behöver - och då snackar vi inte ett band som har tio års erfarenhet.
 
Lyssna också på: Barnen – Ensam Är Stark
 
Come Night - Sibille Attar
(Sleepyhead, Universal music)
Sibille Attar – Come Night
 
Jag fastnade för Come Night tidigt när jag skulle lyssna in mig på musik inför årets Yra. Men det var nog när jag stod där framför Studioscenen i juli som jag verkligen förstod exakt hur bra den här låten är. Den har ett musikaliskt omfång som liknar få andra låtar, det blandat med Sibilles mäktiga röst och slagfärdiga, poetiska text gör den här låten nästan oslagbar. Det är en av årets bästa danslåtar och kan göra vilken surpuppa som helst superlycklig. 
 
Lyssna också på: Sibille Attar – Julian! I Want To Be A Dancer!
 
Inte idag - Nord & Syd
(Som en människa, Hybris)
Nord & Syd – Inte idag
 
Hade du frågat mig strax innan Nord & Syds skivsläpp hade jag nog sagt att Men åh skulle bli oslagbar som denna skivas bästa spår. Men allteftersom tiden gick och jag lyssnade mer och mer så fastnade texten till Inte idag alltmer. Den behandlar den eviga frågan och dilemmat om liv och död, om att det är den som blir kvar som är den som lider mest. Men alla måste vi dö en dag, och alla kommer vi ha nära och kära som dör ifrån oss, och då finns det ingen som förstår smärtan som du själv. Texten innehåller också de naturdrag som är så typiska för Nord & Syd, som: "Fåglar sjunger likadant, oavsett om du finns kvar, räven smyger likadant, mot sin egen lilla grav, dom behöver inte dig, som jag gör".
 
Lyssna också på: Nord & Syd – Men åh
 
Golmma almmi baján (Thunder of three heavens) - Sofia Jannok feat. Kristian Anttila
(Áphi (Wide As Oceans), Songs to Arvas)
Sofia Jannok – Golmma almmi baján (Thunder of three heavens)
 
Hade nån sagt till mig för ett par år sedan att jag nu skulle sitta och göra en årsbästalista med inte bara en utan två låtar på samiska, så hade jag förmodligen skrattat högt. Men något som också kommer att vara typiskt för mitt musikår 2013 är just att jag upptäckt musik på samiska, och då kanske främst genom Sofia Jannok. Det är något oerhört fångande med det svävande språket tillsammans med den vackra jojken, det spelar liksom ingen roll att jag knappt vet vad hon sjunger om. I videon till Golmma almmi baján (Thunder of three heavens) används klipp från Jokkmokks Vintermarknad, bl.a. Sandras filmande av Sofias gästande på Magdalena - livet före döden med Kristian på Gasskas. Dessa låtar är, tillsammans med andra, en del av den magiska veckan i Jokkmokk. Och den verkliga starten på mitt samiska musiklyssnande.
 
Lyssna också på: Sofia Jannok – Viviann (Bievá biette Viviann)
 
Dansen före döden - Thomas Stenström
(Dansen före döden, King Island Roxystars recordings)
Thomas Stenström – Dansen före döden
 
Thomas hade redan släppt både singlar och sin första skiva innan jag upptäckte honom i slutet av förra året. I julklapp 2012 fick jag av Ida och Linnea hans första album Nåt annat, nån annanstans och efter det fastnade jag ordentligt för hans kraftfulla popmusik som behandlar livets alla relationer, svårigheter och stora frågor. Dansen före döden sällar sig till en stor skara fantastiska poplåtar som tar upp ämnet "leva i nuet". Att det gjorts förr och kommer att göras igen är för att vi så lätt glömmer detta och ständigt behöver påminnas. Det här, som är just nu, får vi aldrig tillbaka. Den omedbatterade videon, där Thomas i en scen kysser en kille, illustrerar den fantastiska låten mitt i prick.
 
Lyssna också på: Thomas Stenström – Detsamma 
 
Imperial - Hästpojken
(En magisk tanke, EMI Music)
Hästpojken – Imperial
 
Ett av årets viktigaste skivsläpp var Hästpojkens tredje album, efter ca tre års tystnad. Och det var just då under 2010 som jag började lyssna på Hästpojken, efter att min klasskompis Hanna sagt till mig att jag borde se dem på Peace and Love. Vilket jag idag är så glad för att jag gjorde. Hästpojken är här för att stanna i mitt musikliv. Den låt som jag fastnade för först på nya skivan var Imperial. Jag vet inte om det är Martins kividande röst, den svängiga gitarrpopen, Göteborgs-referenserna eller den smuts-poetiska texten. Nåt med att utgå från ingenting men ändå hamna någonstans, allting är som det alltid har varit men man kan försöka med små medel ta sig från sin egen vardag. 
 
Lyssna också på: Hästpojken – Samma himlar
 
Dåligt på ett bättre sätt - Sylvester Schlegel
(Dåligt på ett bättre sätt, King Island Roxystars recordings)
Sylvester Schlegel – Dålig på ett bra sätt
 
Årets sista låt in på listan släpptes i årets sista månad och med ingen mindre än självaste Sylvester Schlegel. Sylles år i The Guild visade oss tydligt att han mycket väl kunde både skriva egna låtar och sjunga fantastiskt, trots den mer undanskymda rollen i The Ark. Med dubbelsingeln Dåligt på ett bättre sätt fångade han mig direkt med sin nya musik på svenska. Dåligt på ett bättre sätt inleder med några sekunder upptrappning av orgel, slagverk och gitarr, vilket redan där sätter ribban för ett intressant och fint sound. 2014 kommer va Sylles år, bra på ett bättre sätt.
 
Lyssna också på: Sylvester Schlegel – Vad hände med oss? 
 

 
Året har också inneburit en del lyssnande på musik som inte når ut i det officiella rummet, d.v.s. radio, spotify och TV. Såklart ska några av dem också uppmärksammas:
 
Bästa osignade/osläppta
Någon annan form av transport - Eterkropp
 
People - Raglephant
 
 Deceit - Rymdvarg (Johannes Andersson)
 
Moralens tystnad - Oxid
 
Tala till mig - Oh Jonathan
 

Bästa musikvideos
 
Áhpi (Wide as oceans) - Sofia Jannok
En video som har allt, som både är vacker och otroligt stark. Vackra norrländska naturbilder blandat med demonstrationsbilder från Gallok i nutid och Alta i Norge på 1970-80-talen. Om ett nedtryckt folk, om kampen för överlevnad, om självmord bland unga samer och ett sätt att visa att problem inte försvinner för att man ignorerar dem. We are still here, är de avslutande orden i videon. Vi är fortfarande här, är Sofias främsta budskap.
 
I'd Rather Be Dead (Than Be With You) - Glasvegas
Jag har inte alls fallit pladask för Glasvegas musik, men den här videon tycker jag är otroligt snygg och bra gjord. Den pendlar på kanten mellan verkligt och overkligt, med projicerade tåg i ett vardagsrum och stencoola blickar.
 
Samma Himlar - Hästpojken
Enkel men ändå komplex. Naturens alla kalla element blandade med rymd, skuggor och grabbarna i bandet. En av årets bästa låtar, som ändå inte platsade på listan, har också en av årets snyggaste och mest sägande videos.
 
Låt Mig Aldrig Bli En Sån Som Du - Bräkne-Hoby
Få andra kan väll helt ogenerat stå och dansa halvtöntigt i bar överkropp, ensam framför en kamera och sjunga. Men Lars, han kan han. Gillar de bitvis inramlande animationerna som, tillsammans med Lars gestikulationer, ger liv i text och ton.
 

 
När jag ser framåt - vad händer musikåret 2014?
Förra året önskade jag ett antal konserter jag villle se under året. Inte en enda av dem blev faktiskt av, så jag slopar det konceptet, det kanske ger otur? Listan kan du se här.
Tänkte i år istället rada upp några projekt som är på g och som kommer/förmodligen kommer att släppa under 2014.
 
Magnus Ekelund - Sista utposten
Magnus Ekelund gick snabbt från nedlagda Magnus Ekelund & Stålet till sitt nya projekt under eget namn. Från indiepop till hip hop, som nästan över en natt. Det enda jag hört i nuläget är halvkrassliga inspelningar från förbandsspelningen till Glasvegas i Göteborg i november, som Sandra var på. Det säger inte så mycket, men det jag kunde uppfatta är att detta är ett mycket spännande projekt som kan bära precis vart som helst. Ida har en teori om att singelsläpp och spelning kommer att ske på Jokkmokks Vintermarknad i februari, det skulle jag inte säga nej till. Men om det är nåt vi vet om Magnus så är det att han är den förmodligen mest oberäkneliga musiker vi stött på. Det här kan bli vad som helst, när som helst och hur som helst.
 
Thomas Stenström - ny skiva?
Thomas, som inför sin förra och första skiva Nåt annat, nån annanstans först släppte singeln Detsamma under 2011 och sedan långt senare släppte albumet, verkar följa samma mönster inför album nummer 2. Singeln Dansen före döden släpptes under 2013, utan att ha ett nytt album klart. Förrutom det har han också hunnit med att vara låtskrivare till Erik Gadds bidrag i årets Melodifestival. Inför 2014 hoppas och tror jag att det efterlängtade andra albumet släpps.
 
Milyon - omgjord Hamngatan på g
På Musikens Makt i somras spelade Luleåbandet Hamngatan sin sista spelning någonsin. Det visade sig dock att det hela blev en omformning och utökning till något helt nytt: Milyon. Än så länge finns bara en teaser ute men det låter helt klart lovande. Ser fram emot att höra mer från det spännande bandet som består av bl.a. gamla Stålet-medlemmen Jakob Westerlund.
 
Den Svenska Björnstammen - utlovat nytt strax efter årsskiftet
Efter ett par hektiska år i samband med genombrott och debutskiva 2011-2012 så har det under 2013 vart ganska så tyst från norrköpingskollektivet Den Svenska Björnstammen. Grabbarna har vart smått inblandade i andra projekt, men nu är de tillbaka i studion och har utlovat på twitter att någonting kommer att hända i januari 2014. Mycket spännande! Är så spänd på vad de kan hitta på för fantastiskt härnäst.
 
Lovisa Negga - försenad andra samiska singel
Efter fina Mihá Ja Gievrra fick Lovisa mersmak och under sommaren började hon prata om att den andra singeln på lulesamiska snart va klar. Releasen blev framflyttad då en vän till henne dog, men faktum är att vi fortfarande inte sett skymten av denna singel. På Twitter lovar Lovisa att den ska släppas senast i januari.
 
The Magnettes - dags för en debut?
Dessvärre lyckades vi missa när The Magnettes spelade på Strandhäng med BDPop under Musikens Makt, men icke desto mindre är jag impad av dessa Pajala-tjejer. För ett år sedan deltog de i Jerry Bomans Stockholm Boat Sessions och strax innan hade de släppt sin debutsingel Paper Cut. De har också ett par youtube-klipp med fina covers som Alison (Elvis Costello) och Thirteen (Big Star). Nu börjar det bli dags för ett album och att dömma av deras facebook-sida är det också något sådant på gång.
 
Sylvester Schlegel - solodebut och Mello i februari
Det är drygt två år sedan tonerna från The Ark tystnade och sedan dess har trummisen Sylvester Schlegel jobbat på sin soloskiva. I december släpptes som sagt en dubbelsingel (digitalt och på vinyl) och det är bara försmaken till vad som komma skall; i februari solodebuterar han i Melodifestivalen med låten Bygdens son och i samband med det släpps också albumet. Sylle på svenska är inget annat än en hit och jag är mycket spänd på albumet!
 
Ola Salo - blir Ola Solo
Efter att ha blivit klar med sitt livslånga projekt, att skriva en egen rockopera, är den förre The Ark-sångaren nu redo att ta sig an det alla väntat på - en soloskiva. Kult blev succé som radioopera och Ola berättade om bakgrunden och arbetet med det i sitt Vinter i P1 29/12 2013. På nyårsafton gick han ut med en nyårshälsning, samt ett löfte till sig själv och publiken om att under 2014 göra ett soloalbum. Det är såklart lite skräckblandad förtjusning med detta "Ola Solo" eftersom vi så mycket vant oss vid detta att Ola är sångare i The Ark och den egna musik han sjunger är just The Arks. Vad vi har att vänta oss av ett soloalbum har jag faktiskt ingen aning om. Men jag är ganska säker på en sak, och det är att det inte kommer att vara som The Ark, även om Olas vanliga låtskrivar-röst fortfarande kommer att höras tydligt.
 
GOTT NYTT ÅR!!
 
/Elise

I don't have words to say how much I think I owe you (we aint gonna live our lives in fear)

Fredagen den 29e november 2002 satte jag och mamma oss i hennes dåvarande lilla blå Ford Ka och körde in till Göteborg, parkerade i parkeringshuset i Gårda och gick till Lisebergshallen. Hela vägen in till stan hade The Arks senaste skiva In Lust We Trust snurrat i bilens skivspelare och vi hade laddat upp. Jag hade min grå pälsjacka. Utanför köpte vi öronproppar och väl därinne tog vi plats på våra sittplatser, lååångt från scenen. Jag tittade trånande på de "coola kidsen"; tonåringarna på ståplats, och hoppades att en dag få stå där själv. Från själva spelningen minns jag inte jättemycket, bara att Ola höll ett tal om att George Bush hatade Usama Bin Laden för att Usama hade större kuk, och såklart den fantastiska allsången i Calleth You, Cometh I. Jag ville ha en t-shirt, men hade inga egna pengar utan fick låna en tia av mamma och köpte en pin. Sen åkte vi hem. Och utan att låta allt för dramatisk så blev mitt liv aldrig sig likt efter det.
 
Elva år senare sitter jag här, i Peru på praktik med socionomprogrammet. Förrutom vänner och familj så har The Ark; musiken, peptalken, konserterna och gemenskapen, hjälpt mig att ta mig dit jag är idag. Att våga stå upp för den jag är, gå min egen väg och vara en stolt idiot. Jag är så tacksam för det.
The Ark finns inte längre, men för mig finns de alltid kvar. I varje dags hårda bestyr, i utmaningar och duster, i den där lilla elva-åriga flickan som finns kvar nånstans djupt därinne. Det försvinner aldrig.
 
The Ark, upplaga 2002.
 
/Elise

A hundred music-love affairs ago

Nu i dagarna, vet inget exakt datum, så är det ett år sedan jag för första gången hörde talas om Magnus Ekelund. Det var Ida som berättade att det fanns en kille som från Norrbotten som sjöng pop och skulle spela på Yran. Jag var så inne i allt annat inför Yran och sommaren i övrigt att jag hade svårt att börja med något nytt just då. Det tog över en månad innan jag egentligen började lyssna på Magnus på riktigt - och ja, resten är ju en historia som ni redan vet.

 
Går vi istället tillbaka tre år i tiden så hade jag precis börjat lyssna på ett annat band som kom att bli väldigt viktigt för mig. Nu var det istället Linnea som hört talas om ett band i hennes grannstad, Norrköping, ett gäng killar som kallade sig Den Svenska Björnstammen och spelade simpel melodiös elektronisk popmusik. I Gaffa kunde man läsa en intervju på mittuppslaget. De sju medlemmarna satt runt ett skraltigt bord i trädgården till det hus de gemensamt ägde, ute på landet 4 km utanför Falköping. Det är inga crediga artister uppklädda för plåtning, utan helt vanliga killar klädda i stickade ylletröjor, gamla jackor och slitna jeans. Bara namnet gör ju att man blir intresserad, och efter att ha läst artikeln förstod jag kanske någonstans att jag aldrig skulle kunna släppa det där. På Peace and Love köpte jag deras band-t-shirt och två veckor senare, i mitten av juli, är jag på Arvika och ser dem för första gången. Och på den vägen är det.
 
 
 
 
Krasst men sant så finns det ändå inget band, artist, musiker eller annat som kommer att komma att betyda lika mycket som det jag ska skriva om nu. För färdas vi hela elva år tillbaka i tiden så hamnar vi i tiden då jag började lyssna på The Ark. Jag var drygt tio år, gick i fyran och hade inte intresserat mig speciellt mycket för musik innan dess. Mammas Abba-LPs snurrade ibland och min första cd-skiva några år tidigare var Aqua.
Jag kan inte säga ögonblicket som var avgörande för att jag skulle börja lyssna ordentligt och hur jag fastnade för The Ark, men jag minns hur jag satt på lektionerna och växlade mellan We are The Ark och In lust we trust skivorna i min cd-freestyle. Det var något de sa som ingen annan hade sagt innan och ärligt talat så förstod jag nog inte vad förrän flera år senare, om jag ens förstått det nu. I november tog mamma med mig på min första konsert, i Lisebergshallen. Elva år senare kretsar hela mitt liv direkt eller indirekt runt The Ark, även nu snart två år efter de lagt av. Forever.
 
Ola Salo i Riktig Talkshow, 2/11-2002
(2/11 är för övrigt samma datum som Ola i år har premiär på sin radiorockopera KULT)
 
 
 
 
/Elise

Nu är det vår tur att sprida budskapet vidare

Hittade ett fint radioinslag från Musikguiden i P3 som jag tänkte ha i bakgrunden medan jag pluggade. Temat var "Livräddarna" d.v.s. "När artisterna går från att vara musikanter som spelar sånger till att bli livsvänner med handen på axeln tar de en speciell roll i fansens liv. Det här är låtarna som är mer än några ackord i ett anteckningsblock, texterna som är mer än ord som rimmar. Det är låtarna som vi bygger våra identiteter av, blir kära till, får tröst ifrån och som vi bär med oss långt efter att de har försvunnit från hitlistor och radiospellistor."
Ja, ni förstår ju själva igenkänningsfaktorn. Marit Bergman pratade om rollen som tillförordnad skolpsykolog, Broder Daniels Henrik Berggren tryckte på även hur viktiga fansen vart för dem precis som tvärtom och Ison och Fille berättade om känslan när man blir ett med publiken i ett liveframfträdande. Allt detta var såklart tänkvärt och fint, men ni som känner mig förstår nästan att det var mer än så som fångade mitt öra, som gjorde att jag ville skriva ett långt blogginlägg om saken.
 
Att Ola Salo skulle vara med hade stått redan i beskrivningen. Han hoppade in med någon kommentar här och var men frammåt slutet av programmet började jag ge upp om att det skulle bli något större inslag om The Ark. Jag hade dock fel. De sista 5-10 minutrarna ägnades endast kring låten It takes a fool to remain sane, The Arks genombrottshit från år 2000, även kallad den "internationella nationalsången för alla stolta idioter". Att den låten betyder mer för mig än någon annan låt någonsin kommer att göra känns överflödigt att ens nämna. Det som verkligen berörde mig dock var när de sista minutrarna av programmet bestod av Olas mellansnack och framförandet av It takes a fool to remain sane från The Arks sista spelning på Gröna Lund. Hela konserten sändes i P3 nån gång under hösten/vintern 2011 men sedan dess har jag inte lyssnat på det. Det har helt enkelt varit alldeles för jobbigt. Det går inte att beskriva så att ni förstår känslan jag hade i bröstet när jag på en spårvagn lämnade Djurgården den där natten i september 2011. Det är en känsla som bor kvar djupt i mig och alltid kommer att göra det, även om jag har lärt mig att leva med den. Problemet var, och är, att jag själv inte fick bestämma när jag skulle avsluta min resa med The Ark, det beslutet togs åt mig. Detta leder i sig till en längre bearbetningsperiod efterråt, och också till att jag reagerade så starkt som jag gjorde även idag. Av alla de artister och band jag lyssnar mycket på idag och som betyder mycket för mig, så saknar de alla något. De är inte The Ark och det kommer ingen att vara igen. Men det jag måste tänka på, varje dag i varje andetag, är just precis det som Ola sa i det där mellansnacket; att det från och med dagen efter den dagen är vår tur att fortsätta sprida det budskap som The Ark stod för och planterade i oss. Jag försöker så gott jag kan, för jag vet att det ligger någonstans i allt jag gör.
 
I maj skall jag och Sandra (och kanske Ida) ta Djurgårdsfärjan ut till Gröna Lund. Jag behöver gå tillbaka för att kunna gå framåt.
Sandra, jag och Ida på Djurgårdsfärjan från Slussen till Gröna Lund 2011.09.15

Jag minns därför att jag aldrig kommer att glömma
Jag minns därför att jag aldrig vågar glömma
Jag minns därför att saknaden går att leva med,
men aldrig kommer att försvinna

Jag minns allt. Jag minns för att jag aldrig glömmer saknaden.


/Elise

P.s. Här kan du lyssna och ladda ner programmet D.s.


En tid som var då och som inte kan reriseras (en gång PURare, alltid PURare)

Idag är det Internationella kvinnodagen och för att uppmärksamma Flickors rättigheter så hade Plan Sverige tillsammans med TV3 ikväll en TV-gala. Det va reportage och inslag ledd av programledarna Adam Alsing och Sofia Rågenklint. Samtidigt värvades faddrar till Plan och flickors rättigheter uppmärksammades extra mycket. 
 
För nån vecka sedan fick jag praktikplats i Peru för hösten. I femton veckor kommer jag alltså att bo och praktisera både på landsbygden och i städer tillsammans med två skolkamrater och några andra elever från andra universitet i Sverige. På sätt och vis gör detta att jag återgår till mina "rötter" inom socialt arbete, då detta intresse startade i och med Paraguay-resan 2006. Att återkomma till Sydamerika efter alla dessa år, efter allt som hänt och allt som gjorts, kommer att vara mycket speciellt. På sätt och vis en värld jag tagit lite ledigt ifrån för att istället upptäcka och utforska socialt arbete på hemmaplan. Men när jag ser tillbaka så vet jag hur mycket den där världen betytt för vart jag är idag. Åren i Plans Ungdomsråd betydde mer än vad jag själv nog förstår, jag hade inte vart den jag är idag, inte vågat saker som jag vågar och inte haft insikter som jag nu har. När jag idag läser i Barnens Framtid (Plan Sveriges tidning) och på PUR-bloggen om dagens arbete i rådet blir jag både nostalgisk, stolt och oerhört tacksam för att jag fick vara en del av det där. Jag saknar det ofta, gemenskapen, känslan av att verkligen göra skillnad och alla skratt. Det var allt från barnkonventionsutbildningar, mötesdagar på kontoret, kändisintervjuer på faddergalor, utlandsresor med andra ungdomsråd till luncher på Spesso och TV-kvällar framför OS.
Det var en kul, spännande och mycket givande tid, men en tid som var då och som inte kan repriseras.
 
Det finns egentligen inte tillräckligt med ord för att beskriva allt det där. Och inte heller ord för att beskriva dagarna i Paraguay och hur de fortfarande är med mig vart jag än går. Jag antar att alla har sådana saker i sina liv.
 
Vad jag vet är att jag är oerhört glad att jag och min familj i snart 14 år varit faddrar i Plan, vilket betyder en stor skillnad inte bara för de projekt våra pengar gått till utan också för oss själva och vart vi är idag. Jag kan inte tänka mig hur det hade vart utan det där. Så är du inte fadder så bli det! Jag vet att du kan göra skillnad, jag vet att pengarna kommer fram och förändrar liv. För att vara lite public service kan jag ju säga att det också finns många andra bra organisationer ;)
 
/Elise
"En gång PURare, alltid PURare"

Åttonde december tjugohundratio (försöker få liv i en trasig värld)

"Jag sitter och gråter, störtbölar, alla de tårar som inte kunde gråtas imorse. Alla de tårar som kommer att fortsätta komma tills jag smält allting, jag vet inte om det någonsin kommer ske.... Jag pallar knappt att gå in i mitt rum, där är de överallt, för vanligtvis är det tröstande att påminnas om att de finns. Nu är det tvärtom.
Den här dagen har tagit på krafterna. Att gå runt och låtsas som att allt är bra, när det inte är det, när man bara vill gråta, men inte kan, när man inte kan förklara för någon omkring sig varför, för ingen skulle förstå.
Frukosten var värst, jag fick nästan påminna mig själv om att andas och t.o.m. mina små dagisbarn märkte att något var fel, de tittade på mig med en såndär blick som säger "är något fel?". Oskyldiga små själar, tänk vad allt var lätt då. På rasten ringde jag Får och Sara Love, Pingvin hade jag ringt redan påväg till jobbet. Det var nödvändigt för att överleva, nödvändigt att prata med någon om det, någon som förstod. Rosa och Sandra smsades det med flitigt.
Nu skall jag överleva resten av dagen, så att morgondagen kommer och denna hemska dagen är förbi..."
Elise Ackerot 2010.12.08
 
Åttonde december tjugohundratio tidigt på morgonen fick jag ett sms från Sandra där det stod "Har du sett The Arks hemsida idag?" Det hade jag inte, men en stund senare hade jag det. Sedan grät jag hela vägen till jobbet.
Jag har ju redan skrivit en del om The Arks uppbrott i och med sextonde september årsdagen, så jag skall försöka att inte vara för långrandig. Men idag är två årsdagen för dagen då vi fick beskedet, kanske en än jobbigare dag än sextonde september. Världen vändes lite upp och ned och det vi tagit för självklart var inte det längre, det vara bara två turnéer kvar. Vi tog verkligen vara på den sista tiden, jag kan inte säga annat. Men även den tiden tog slut och det är inte längre likadant, även om någonting inom oss alla aldrig försvinner. Det måste vi ta fasta på. Forever.
 
Idag skall jag ha kalas, har bakat och fejat en hel dag och lite till. Nu lyssnar jag på Vånna Inget och väntar på gästerna.
 
/Elise

För fem år var du mer än vem som helst för mig

Som jag nämnde kort förra veckan så är det idag exakt ett år sedan en fin man gick ur tiden. För er som inte vet så var Janne min lärare i bl.a. historia och världskultur på gymnasiet, dessutom var han projektledare för Globala Gymnasiet och lite av en klasspappa för oss. I november 2010 blev han sjuk i cancer och knappt ett år senare fick jag beskedet om att han gått bort. Ca en månad efter det åkte jag ner till Göteborg över dagen för att gå på begravningen, en mycket känslosam dag med gamla vänner från gymnasiet samt släkt och vänner till Janne.
 
Nu har det gått ett år sedan dagen han somnade in. Saker och ting har hänt och skett men saknaden är fortfarande stor. Jag har lärt mig att leva med den, även om det finns dagar då jag fortfarande glömmer av att han inte är på skolan om jag går dit. Jag har också insett hur tacksam jag är för den tiden jag fick och allt det jag fick lära mig. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
 
"Jag viskar in i kudden 'vad va meningen med det här?'
Vi kunde väll lika bra återgått till att du fanns, till att du är här"
 
För fem år var du mer än vem som helst för mig (spellistan för dagen)
 
Vila i frid♥
 
/Elise

I know you should never say never, but I guess that's what I do now

Malmö 2010-10-29. I en annan tid, i ett annat liv.
 
Jag skriver nästan ingenting om The Ark längre. Skulle någon som inte känner mig läsa den här bloggen så skulle det vara som om de aldrig funnits i mitt liv och påverkat mig så mycket som de har gjort. Som om de aldrig funnits. Det är en tanke mer skrämmande än en del av er ens förstår. För jag går runt och är alldeles för medveten om exakt vilken inverkan de haft på mig de senaste snart tio åren. Begreppet "om" i det här sammanhanget skall man inte ens ta upp.
Jag är alldeles för van vid att behöva försvara allt det där. Bevisa och argumentera för något som för mig är så självklart. Ibland är det lite jobbigt, men för det mesta är det bara en rutin. De vanligaste frågorna nuförtiden är "Åh, men hur är det nu då, när de inte finns längre? Hur mådde du egentligen på sista spelningen?" Sånt får man ta, det vet jag, och även det blir rutin tillslut. Men det leder också till något, till att man trycker undan allt som man egentligen känner för att kunna gå vidare och leva. Det leder till att man tror att man gått vidare, medan såren egentligen fortfarande är öppna. Men vad gör man? Hur länge får man sörja? Hur länge kan man pausa allt för att verkligen bearbeta? Det går inte, man måste fortsätta leva och sen ta smällen när den kommer.
Jag visste inte ens om mina vänner skulle finnas kvar, om vi skulle klara oss genom det där, om kärleken skulle dö, om vi nånsin kan lyssna på musiken och känna som vi kände då.
 
Idag så lever vi, även om våra liv har förändrats. Vi har varandra. Musiken finns kvar.
Men vi är också väldigt medvetna om att vissa saker aldrig någonsin kommer att bli som förr. Det spelar ingen roll hur många konserter med Kristian Anttila, Den Svenska Björnstammen, Kapten Röd eller Magnus Ekelund & Stålet jag går på, för de kommer aldrig väga upp till en endaste The Ark konsert. Det är sant och kommer alltid att vara sant. Det måste vi lära oss att leva med, vi har nog bara inte kommit så långt än. Än så länge sorterar jag allt i före och efter Ark, en dag kan jag nog låta det stråla samman.
 
Det fanns en tid då att träffa Ola efter konsert var ren rutin. Man fick en kram, en liten pratstund och han engagerade sig i vad man sa. Det kunde betyda mer än han nog själv förstod. På bilden ovan ser vi mig och honom utanför Malmö konserthus efter hans vårkonsert tillsammans med Lunds Studentsångare för idag exakt två år sedan. Jag berättade om att jag skulle flytta till Barcelona, han önskade mig lycka till och det var då jag insåg att allt skulle bli bra i Barcelona. Ett halvår senare i Milano kom han ihåg det där.
Nu har jag inte träffat Ola sedan Liseberg förra sommaren. Jag minns fortfarande den kramen, jag visste att det var sista gången jag kramade The Ark-Ola och kanske sista gången någonsin. Nu spelar han Jesus i Jesus Christ Superstar på Göta Lejon i Stockholm och har varit domare i The Voice. Han twittrar, har egen facebooksida, hemsida och nyhetsbrev. Ryktet säger att han inte vill träffa fansen efter föreställningarna.
Jag skall inte säga att jag vuxit ifrån Ola Salo, han är och kommer alltid att vara min största idol. Men han är inte längre min Ola på samma sätt. Det är också en sak jag bara får lära mig att leva med (men som varken Kristian, Åke, Björn eller Magnus kan ersätta).
 
"And I know we were both too young way back when we had our thing
and you're not the one that I think of everytime that the telephone rings
and I know that what we had would not be called love by the ones who know
and I know it's been many years and a hundred love affairs ago
I know all that so well, but I also do know this
Calleth you cometh I
and that's just how it is"
 
/Elise

Popsnören på klubb

Saturn på Haket-tiden.
Håkan Hellström-kväll 27/3 2010 & Broder Daniel-kväll 30/10-2010
 
Saturn imorgon igen. En nostalgitripp utan dess like. För er som inte vet så är Saturn en popklubb i Göteborg med 12 åriga anor som var mitt klubbhem våren och hösten 2010. På den tiden var platsen Haket Pub vid Masthuggstorget men de har nu flyttat till Henriksbergs takterass vid Stigbergstorget. Där har jag skrållat till Kom igen Lena på ett fullsmockat dansgolv, dansat loss till Västra Frölunda, pratat med nya och gamla vänner, druckit gott och fått oförglömliga minnen.
Imorgon skall jag för första gången till nya Saturn på Henriksberg, tillsammans med Sandra. Jag är jättepepp, men det är en alldeles speciell känsla, som att resa två år tillbaka i tiden till en helt annan jag. Time flies.
 
The Smiths - Saturn 2012-09-28
 
/Elise

Man får inget för det när man vill folk väl

Säkert! – Fredrik
 
Imorse tog jag bussen en timme senare och gick av vid Korsvägen, gick sedan de få hundra metrarna till Burgården och Konferensdelen längs Skånegatan. Det var med en speciell känsla i magen att återigen vandra den där vägen som jag gått så många gånger, speciellt nu när allt har förändrats och jag inte längre har något att återbesöka. Efter några om och men hade jag, Jessica och Catrin (också kurator på Stora Höga) tagit för oss av te och kaffe och begett oss in i aulan.
 
Jag kunde inte annat än att le åt alla minnen som dök upp av att gå från "backstage" genom "sceningången" och ut bland de blå bänkraderna. Den gången vi åt bröd på de röda sofforna backstage i väntan på första julkonserten, omklädning och nerver inför solo på lucia 2009, för att inte tala om när jag sjöng Lasse Lindh – Kom kampsång solo under min sista vårkonsert 2010. Det kändes onaturligt att sitta framför och inte stå på scenen, faktum är ju att jag nästan aldrig suttit på bänkraderna utan oftast befunnit mig på de grå körbänkarna uppe på scenen. Jag växte som människa enormt på just den där scenen och än idag kan jag hämta kraft ur alla de minnen, låtar, danssteg, toner, ord och känslor som uttryckts under de fyra år jag fick vara del av Burgårdens skolkör (R.I.P).  Jag saknar det varje dag och är så extremt tacksam.
 
Själva föreläsningen var med en kvinna vid namn Svenny Kopp som specialiserat sig på flickor med Adhd eller autismspektrumstörning. Hon förklarade varför det var viktigt med speciell forskning på flickor, hur diagnoserna ter sig, hur man bäst jobbar med dem, var tydlig och nogrann med en smula humor. En väldigt intressant föreläsning som lärde mig en himla massa och fick mig att fundera.
 
Så, förmiddagen blev en intressant blandning av minnenas allé och nya upptäckter för utveckling. Bra blandning. Imorgon är jag med Rosi, sedan åker jag ner till Helsingborg och hälsar på Hanna Sarah :D ♥
 
/Elise

Det var en gång för tre år sedan i en stad långt härifrån. Den staden hette Helsingborg och solen lyste extra starkt den dagen...

(titta speciellt vid 0.15 - 0.25 då Ola tittar rakt på oss. Tror vi i alla fall).
 
För tre år sedan satt jag, Linnea och Ida inne i hörsalen på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Tillsammans alla tre för första gången någonsin och vi har träffat vår store idol Ola Salo för första gången någonsin. Mycket har hänt sedan dess, människor har kommit och gått, band har dött. Men de där tre personerna betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Ville bara säga det.
 
/Elise

"Ben, vi bränner upp din flagga, mohaha!" - två minnen från WSJ

Sista måltiden med gänget - Special Guests personal i IST matsalen, augusti 2011
©Karina Tsai, Hong Kong
 
Satt just och läste i min kursbok och av någon underlig anledning så kom jag att tänka på två händelser förra sommaren under World Scout Jamboree nere i Skåne. Båda utspelade sig på min arbetsplats, på Special Guests området, de sista dagarna på lägret. Jag började garva för mig själv när jag tänkte på det eftersom vi på sätt och vis var lite busigt "olagliga"...
 
Nummer 1: En kväll i slutet av lägret, som jag minns det, så satt vi kvar ett gäng vid en lägereld på området och sjöng, pratade och skrattade. Någon hade lyckats smuggla in alkohol av något slag, tror det var en vinflaska som de delade på (men alkohol var strikt förbjudet på hela området under hela lägret). Dag som natt patrullerade IST vakter och när de såg att vi hade öppen eld kom de såklart dit och frågade vad vi höll på med. På något sätt lyckades de gömma undan alkoholen och vi satt alla superspända på hur det skulle gå. Vakterna plockade upp glasflaskor från marken och kollade men det var ju bara vattenflaskor. Tillslut så gick de med en liten förmaning i stil med "sitt inte uppe för länge bara". Vi andades ut och sedan skrattade vi förmodligen ganska hjärtligt åt hela situationen och att vi faktiskt klarat oss ur den utan problem.
 
Nummer 2: Under sista ihoppackningsdagen så skulle bl.a. de flaggor som använts på vår "flaggallé" packas ner och skickas till en afrikansk Jamboree. Vissa av flaggorna var felaktiga, typ fel storlek, färg eller helt enkelt trasiga. Eftersom man inte bara slänger flaggor i sopporna så tyckte Henrik, vår finske flaggansvarige och medlem i Europeiska scoutrådet, att vi skulle bränna de två flaggor som var felaktiga. Först försökte vi helt enkelt tända eld på dem, men de ville inte riktigt, den slutgiltiga lösningen blev att helt enkelt knö ner dem i en metallhink och där i skydd från vinden försöka få eld på dem (vilket ledde till att spannen i stort sett blev förstörd av den plastiga sörja som flaggorna slutade sina dagar som). Även då kom de där vakterna fram och undrade vad vi gjorde och vi fick förklara att vi faktiskt hade blivit beodrade att bränna flaggorna, det ses ju inte annars med så blida ögon. Vår arbetskamrat Ben från Schweiz såg omåttligt förvirrad ut när vi berättade att vi höll på att bränna upp hans nations flagga. Av någon anledning så hade vi också så himla kul åt det här, som om det var det roligaste som hänt bara för att det var lite busigt och för att vi knappast kommer att få göra det igen någonsin. Och jag skrattar som sagt än idag åt det här!
 
/Elise

peace, Love & Stiko - en känslosam tillbakablick


Idag och igår spelade Stiko Per Larsson i Borlänge, på Café Peace and Love. Detta var mer än bara två vanliga vandringsturnéspelningar - de hade symboliska och känslomässiga värden (för mig), men för att beskriva det måste vi gå tillbaka ca ett år i tiden.

Fredsfestivalen
Under en vecka i slutet av juni och början av juli förra sommaren (och sommaren innan) var jag tillsammans med några vänner på plats i Borlänge för Sveriges numera största festival Peace and Love. En sak man skall veta om den festivalen är att den har en bakgrund djupare än ekonomiska eller endast underhållande förtecken; "Ursprungstanken de första åren var att motverka våld, rasism och främlingsfientlighet i Borlänge och i Dalarna. Efter en tid övergick arbetet till sprida positiva värden kring ledorden mångfald, gemenskap och förståelse" (Wikipedia). Borlänge är en stad som under lång tid drabbats av mycket kriminalitet, men genom att ha en festival som präglas av budskapet om fred och kärlek så har man hjälpt till att, om inte få bort kriminaliteten, så i alla fall få bort en del fördomar och attityder. Förutom musikfestivalen arrangeras samtidigt Peace and Love forum med inspirerande föreläsare, filmfestival och en klassisk musikfestival i början av sommaren, utskick av volontärer i världen och även projekt ute i världen. Allt detta visste jag inte när jag för första gången satte min fot i Borlänge för snart två år sedan, jag skulle ju bara ha lite kul festivalhäng och jobb med mina kompisar.

En sommardag på cafét
Förra året åkte jag alltså dit för andra gången.
Love Antell var sångaren i det inaktiva bandet Florence Valentin som min vän Linnea avgudade (och avgudar) och vi hade redan sett honom året innan, plus att de andra såg honom på festivalen aktuellt år då jag av någon anledning missade det. Men det gavs också några gratiskonserter utanför festivalområdet, bl.a. på Café Peace and Love (där detta inlägg tog sitt språng ifrån) där Love spelade en förmiddag. Det var soligt och fint, vilket det alltid verkade vara i Borlänge, men några stycken var vi som letat oss till cafét. Linnea var skakis av att vara nära sin idol, jag var på gott humör, Elsa och Herman var trötta. Vi satt och lyssnade och njöt av Loves musik och politiska mellansnack.


En minnesvärd kväll på gräskullen
Nånstans där i svängarna, vet inte om det var dagen innan eller samma kväll, såg jag Stiko Per Larsson live första gången. Eftersom att han är typ det enda jag skrivit om de senaste veckorna kanske han inte behöver någon närmare presentation. Men jag kan ju nämna att han har en stark koppling till Peace and Love, inte bara att det är Dalarna och Stiko är väldigt mycket dalmas men också för att han spelat där så många gånger att han väll knappt själv vet hur många gånger det är. Tror han spelade fyra gånger bara förra året, två av dem såg jag och på den vägen är det kan man väll säga. Första spelningen var på scenen Tropico inne på festivalområdet, en magisk kväll jag sent glömmer:

Just låten Törneros har betytt väldigt mycket för mig senate året. Jag vet inte vad det var som fångade mig, men under tiden i Barcelona gick den på repeat. Det var under denna första konsert som jag lärde mig att just den låten var den låten som Stiko alltid avslutar sina konserter med, och det blev allsång i den dalablå festivalnatten.

Love & Stiko
Tillbaka till nutid och Café Peace and Love denna kväll. I slutet av dagens spelning blev det såklart Törneros som alltid och publiken sjöng med, Stiko bjöd in till allsång. Någonstans där förenades nutid och dåtid, men även Stiko och Love på ett speciellt sätt. Där stod Stiko och höll allsång med den där låten som var soundtracket för hela 2011 i staden där jag första (och andra) gången hörde den live, på scenen där Love stod och sjöng sommaren innan. Det var som om ingen tid passerat sen den där festivalveckan och som om de båda två var närvarande.

Fler beröringspunkter finns mellan dem, den mest uppenbara för den som lyssnat på dem båda är Vårby Gård - en förort till Stockholm där Love hängde som ung och dit Stiko flyttade när han lämnade Dalarna för Stockholm under början av 2000-talet.
Florence Valentin – Pokerkväll I Vårby Gård
Stiko Per Larsson – PS Sthlm
Stiko Per Larsson – Den Tunna Röda Linjen

Men för mig kommer dessa två alltid att betyda mycket eftersom att de är en symbol för lycka, festivalliv, smålandsrullar, musik som går in i själen och svensk pop/folkrock som räddar från jobbiga stunder. I år blir det inget Peace and Love, vi kände efter förra året att det nog var dags för en paus. Nu när festivaltider närmar sig känns det lite tungt men jag har Yran som en stor tröst. Nästa år är vi förmodligen på plats igen. Och med lite tur - så även Love och definitivt Stiko.

(vet inte om jag lyckades få fram vad jag ville med detta inlägg, är så svårt att fånga känslor i några rader).

/Elise

I bless the rains down in Africa - 3 år sedan Sydafrika



"Det är nog svårt att beskriva hur mycket den resan och kören i allmänhet betydde - och betyder - för mig. Den gjorde mig i mångt och mycket till den jag är idag och att jag vågar ta plats som jag inte skulle vågat ta annars."

För 3 år sedan var jag i Sydafrika och hade the time of my life. Hjälp vad tiden går snabbt!

/Elise

Den där Ola Salo


Jag och Ida i kön utanför Gröna Lund timmar timmar innan allra sista konsertstart. Bara ett av resultaten av The Arks fantastiska resa och Ola Salos enorma visdom.

Det är nu snart ett halvår sedan jag senast träffade Ola Salo. Jag har träffat honom sju gånger, inom loppet av tre år. Jag känner honom bättre än mina föreläsare och de flesta av mina klasskompisar. 
I fredags och lördags gjorde han två konserter på Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester, en av dem vilka jag funderade på att gå på. Linnea och Rosa var där, plus flera andra vänner såklart. Det var en fantastisk konsert - såklart - men jag kände mig inte så ledsen över att inte vara där. Säkert mycket för att jag fortfarande levde på den lyckade Kapten Röd konserten två dagar innan. När Linnea ringde efterråt satt de och väntade på Ola, ett par dagar senare berättar hon om mötet; "Jo, han var mys, jag hade en ganska seriös diskussion med honom - om att han liknade Katla och Adam Lambert". Det finns en intressant detalj i detta, och det är den relation vi genom åren skapat med Ola. Han kan förmodligen inte våra namn, men han bryr sig om att träffa oss, få plats åt alla och låta taxin vänta för en kram till (och kommer ihåg en i Milano 7 månader efter man berättat att man skulle flytta till Barcelona♥). Jämför augusti 2009, då jag, Linnea och Ida första gången träffade honom på Dunkers Kulturhus i Helsingborg och skrek i högan sky och levde på fluffiga rosa moln i veckor. Då var han den stora idolen man sett på TV och närmast på en scen under några konserter. Nu är han som, ja man skall väll inte säga vän, men en idol-vän kanske?

The Arks resa tog slut 16/9-2011, jag har inte träffat Ola efter det och det är kanske därför jag har haft lättare att bearbeta det där. Jag tror jag behövde ett totalbreak, ett liv med ganska lite The Ark och Ola Salo i några månader för att jag skall uppskatta det igen.
Om lite drygt 1,5 månad åker jag till Gävle och förrutom att rida♥ hemma hos Rosa skall vi gå och se och träffa den där Ola Salo igen. Och nu tror jag det känns alldeles rätt, ett halvår senare - mer taggad än någonsin.

/Elise

p.s. om någon vill veta hur det är att ha tandvärk skall ni ta och kolla in Elins fyra inlägg på temat; http://efteralladar.blogg.se/ d.s.

En el año pasado - una otra realidad


Palmallén från triumfbågen ner till Ciutadella-parken min första dag på upptäcksfärd i närområdet - 2011.01.17

För exakt ett år sedan, en sval vinterkväll i Barcelona släpade jag upp en stor och en liten rullväska in i den gamla hissen med grinddörrar på Bruc 84 i stadsdelen Eixample. Jag gissade mig till att det var 4e våningen och sedan gissade jag mig till att det var lägenheten till höger, som tur var hade jag dubbelt rätt och möttes av Xavier "Xavi" och kunde på min då dåliga spanska förklara - att jag pratade dålig spanska. Hans dotter Laura hjälper mig att tolka, jag får mitt rum och hennes halvbror hjälper mig till en kvällsöppen affär där jag får lite handlat. Mycket mer händer inte den kvällen. Jag sitter på min stora säng i mitt nya rum och försöker fatta hur jag hamnat där.
"Och nu sitter jag här på mitt rum och försöker smälta allt. Kommer nog gå och lägga mig ganska tidigt idag, det är lättare nästa dag då man kan starta upp ordentligt. Skall vara i skolan 8:30 imorn och göra ett muntligt test så de kan placera mig i en klass. Det skall faktiskt bli kul att se skolan och se mig om lite i kvarteren. Mitt mål denna veckan är att lära mig omgivningen, plus att jag skall inhandla lite "mysfaktors-prylar", åka till Ikea och se lite av det jag redan sett av stan. Låter kanske konstigt, det där sista, men jag tror det är ett bra sätt att känna trygghet såhär i början Överhuvudtaget så känns det skönt att jag bor bara 1 km från där vi bodde när vi var här 2009. Det gör det hela lite lättare, i alla fall i teorin."
http://ienstadvidhavet.blogg.se/2011/january/pa-plats.html#comment

Såhär ett år senare så är det fortfarande svårt att smälta. Min verklighet då - på en säng i ett rum i en spansk mångmiljonstad är så långt från min vardag nu - vid ett skrivbord i en norrländsk småstad. Det är svårt att greppa och även om jag har så mycket minnen och tänker på den där tiden ungefär varje dag så är det del av en helt annan värld som jag har flyttat ifrån. Det var någonting som var där och då och som aldrig kommer att komma tillbaka, vi som umgicks och studerade tillsammans har gått skilda vägar och befinner oss på olika delar av jordklotet. Men på något sätt är det en del av charmen i det.

Nu är jag mitt uppe i studier om sveriges rättssystem med en stor tjock lagbok i sängen, med snö på marken och minusgrader i luften. Långt ifrån Barcelonas glammiga uteliv, kareokekvällar, Strabucks fika, spanskalektioner, sandstränder och skatestråk. Men jag är lycklig ändå - eller kanske just därför.

/Elise

RSS 2.0